Betyg: 4 av 6
I höst skulle filosofen Hannah Arendt ha fyllt hundra år. När jag ser den tyska filmen De andras liv tänker jag på hennes studier av den totalitära statens natur; dess strävan efter att kontrollera individen och skapa en byråkrati i vilken det personliga ansvaret försvinner. Hennes bok om rättegången mot Adolf Eichmann, där hon beskrev en av förintelselägrens arkitekter som ”bara” en byråkrat, heter Den banala ondskan. Titeln är talande för Arendts syn på de tusentals kuggar som gjort 1900-talets totalitära diktaturer möjliga. En världsbild långt ifrån Hollywoodfilmens – och Bushregimens – krav på absolut Ondska.
De andras liv utspelar sig i Östberlin 1985, i den nation som efter Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland lyckades bäst med att slå kontrollmekanismernas stålband kring individen.
Det framgångsrika teaterparet Georg Dreyman (Sebastian Koch) och Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) lever ett gott liv och triumferar på landets nationalscen. Katastrofen kommer när en minister i centralkommittén fattar tycke för Christa och låter bugga parets hem. Övervakningsjobbet går till Stasiagenten Gerd Wiesler (Ulrich Mühe), en ensamstående medelålders man med fullständig partitrohet. Han bänkar sig på vinden över parets lägenhet, till en början fylld av förakt mot dem. Men det går snabbt upp för Wiesler att jobbet inte görs för att skydda staten, utan för att röja en partimedlems rival ur vägen.
Filmer om de europeiska diktaturernas historia behövs om vi skall förstå misstron mot demokrati som finns i dessa länder i dag. Det räcker inte att riva en mur och öppna en McDonalds för att skapa den tillit till andra individer som den totalitära staten förstört – flera hundra tusen personer ägnade sig åt angiveri i Östtyskland för mindre än 20 år sedan.
De andras liv – där titelns ”andra” av oss kan läsas som de bakom järnridån – gör en ansats att skildra detta men drunknar i ett klichéartat persongalleri. På ena sidan goda färgklickar till bohemer, på den andra politruker med olika grader av gråhet och ondska. (Ministern som åker runt i en svart limousine och våldtar skådespelerskor på folktomma gator tar något slags pris).
Wieslers uppvaknande kan ses som ett kugghjulets uppror mot maskineriet, men förklaringen till det är så psykologiskt tam att den misskrediterar filmens syfte att förklara något om det östtyska samhället.
Visst är det sant att en högt uppsatt partimedlems personliga antipatier kunde krossa liv – och gjorde det. Men förtrycket i Östtyskland kom från den banala byråkratin. De andras liv problematiserar inte och visar inte vad detta betydde för vanliga människor i deras vardag. Regissör Florian Henckel von Donnersmarck vill kanske markera mot ostalgin, den öst-nostalgi som finns i Tyskland, och skapar därför en Hollywoodberättelse med tydliga hjältar och skurkar. Men sådana finns som bekant sällan.
