Betyg: 4 av 6

Cornelis – denne Vreeswijk! Varken förr eller senare har väl hans like funnits – holländaren som behärskade svenska språket med en virtuositet få förunnad, som diktade lika oavbrutet som oförtrutet om högt som lågt och blev en av våra mest älskade trubadurer, som älskade och bråkade, söp och slogs, och som slutade sina dagar i förtid, knappt 50 fyllda. Vem bär väl inte med sig åtminstone någon Cornelislåt i minnet?

Klas Gustafsons biografi Ett bluesliv gavs ut 2006, året innan han skulle ha fyllt 70. Egentligen är det märkligt att det skulle ta så pass lång tid innan hans liv också blev film – men passande nog premiärsätts den på själva årsdagen av hans död. För manus till filmen står Antonia Pyk, som är väl förtrogen med det biografiska materialet.

Filmen börjar i Holland under nazitiden. Cornelis tas från sin familj för att vårdas för tbc. Allt går i en dämpad gråskala. Så vips är han i Sverige, vuxen, på 1960-talet. Vad hände egentligen däremellan? Den som vill söka svaret på sådana frågor får vända sig till Gustafsons bok. Men inledningen är tillräcklig för att ge svar på den grundläggande frågan bakom Cornelis i många stycken tragiska biografi: den demonstrerar det trauma som måste ha präglat hans liv.

Väl i Sverige övergår filmen strax i klara färger. Cornelis upptäcks som musikalisk naturbegåvning. Han får han en gitarr med kommandot spela – och vilket spel det blir! Han turnerar för utsålda hus och säljer slut på sina skivor direkt. Rolling Stones toppar han genast – bara Beatles Help ligger högre på hitlistan…

Men senare börjar helvetet: alkohol och droger, in och ut ur fängelse. Samtidigt: en rasande, nästan skrämmande produktivitet, in i sista stund.

I slutet av filmen finns några få, försonande scener, när Cornelis spelar på Roskildefestivalen under sitt sista år i livet, och möter en helt ny, ung publik som älskar honom, och när han samma år träffar sin vuxne son och sitt första barnbarn. Men mestadels är det ändå en berättelse stämd i moll.

Genomgående är filmen gjord med oerhörd omsorg om detaljer. Över filmens Stockholm vilar en tidstypisk stämning som präglar både gatubilder och interiörer. Skådespelarna är påtagligt porträttlika, även om ingen Hank von Hell i världen kan ersätta den verklige Cornelis.

Men framför allt har musiken fått en helt egen roll i filmen. Sonen Jack Vreeswijks melankoliska originalmusik är ett viktigt inslag. Därtill har Cornelis egen musik återskapats med minutiös noggrannhet. Filmteamet plockade fram gamla inspelningsband från Metronomestudion, och den gamla utrustningen med rullbandspelare fick än en gång komma till heders.

Upptäckten av tidigare outgivet material, jämte en rad alternativa tagningar, måste ha hört till de absoluta höjdpunkterna under filmarbetet. Rent tekniskt har materialet sedan bearbetats i efterhand, dels för att varsamt ersätta Cornelis sångröst med Hank von Hells, dels genom Surround 5.1-tekniken för att ge känslan av att befinna sig på plats, just där och då, när det hände. Samtidigt får musiken gärna ligga kvar i scenövergångar, när Cornelis lämnar studion och går och gör något annat.

Filmer om musike r som lever självdestruktiva liv har nästan blivit en egen genre på senare år, med Walk the Line, om Johnny Cash, som ett av många exempel. Man kunde kalla Chamdins Cornelisfilm för Sveriges svar på genren – på gott och ont.

Den säger kanske varken mer eller mindre om sitt ämne än man kunde vänta. Men den väcker förhoppningsvis mersmak att själv återupptäcka Cornelis, både som poet, som trubadur och som människa