Tom Hanks, Audrey Tautou och Mona Lisa. Tyvärr är det inte mycket kemi mellan huvudpersonerna.
Betyg: 3 av 6
Ni som inte läst boken kan känna er lugna. Filmen följer förlagan till punkt och pricka. Det räcker alltså att se filmen om man inte orkat läsa boken. Vi som läst boken blir däremot litet förvånade över att man inte vågat ta sig fler friheter, framförallt skojat till det lite.
Det är som om anklagelserna mot boken för att vara blasfemisk skrämt upp filmmakarna. Som om Da-Vincikoden blivit en helig skrift att tas på djupaste gravallvar, inte lättsmält underhållning där man får lite pseudobildning på köpet.
Gravallvaret har också smittat av sig på skådespeleriet. Tom Hanks ser som symbologen Robert Langdon oavbrutet bekymrad ut med rynka i pannan. Inte minsta ansats till lek och skämt, som han är så bra på. Audrey Tautou som kryptologen Sophie Neveu är mer eterisk än någonsin. Någon attraktion mellan de två – inte ens i smyg – går inte att spåra.
Det börjar som vi vet med ett mord på Louvren där professor Jacques Saunière, innan han dör av ett pistolskott, hinner åstadkomma den mest komplicerade ledtråden i kriminalhistorien. Klär av sig naken, ritar ett pentagram i blod på sin egen kropp, skriver ett anagram, ett chiffer, ytterligare ett par gåtor i osynligt bläck samt gömmer en nyckel innan han avlider. (Varför slog han inte larm istället, kan man undra.) Men strunt samma. Lugubra gåtor är ju bokens och filmens utgångspunkt.
Det långa famlandet i mörkret är säkert också orsaken till att Da Vinci-kodens utspelar sig i något som verkar vara en evig natt såväl i Paris som i London. Suggestivt till en början, men sömngivande i längden.
Langdon (Hanks) och Neveu (Tautou) förföljs dessutom av två mörka krafter. Dels jagas de av den spritt språngande galne albinomunken Silas, medlem det katolska sällskapet Opus Dei, spelad av Paul Bettany, som verkar ha fått skurkar som nytt rollfack. (Han är även bov i Firewall med Harrison Ford.) Dels jagas de av polischefen Bezu Fache spelad av en diabolisk Jean Reno, också han medlem i Opus Dei.
Stämningshotet från Opus Dei tycks dock ha gått hem. Filmen framställer inte organisationen som någon djävulsk sekt, utan mer som en lite skum del av katolska kyrkan. Alfred Molina som Opus Deis ledare Manuel Aringarosa verkar mer vilseledd än ondsint.
Till sin hjälp i jakten på gåtan får paret Langdon och Neveu så småningom forskaren och kollegan Sir Leigh Teabing, spelad av Ian McKellen, den ende som tycks ta sin roll för vad den är, som en del i en spännande underhållning. Han lyckas nästan också med konststycket att göra den historiska kunskap som han tillhandahåller, spännande. Men mycket information blir det även om den är vackert bildsatt. Da Vinci-koden är två och en halv timme lång och det är definitivt en halvtimme för mycket.
Allt sammantaget blir Da Vinci-koden en knappt godkänd filmatisering av Dan Browns bok. Man kunde ha gjort den så mycket roligare och mer spännande.
Ändå kan man inte låta bli att undra var all upprördhet kommer ifrån. Antydan att Jesus var en människa, till och med en helt vanlig man, vid sidan av att vara Guds son, kan ju inte var så kontroversiellt i dessa dagar. Och har dessutom sagts på film ett flertal gånger.
Varför trion Langdon, Neveu och Teabing under sina strapatser släpar med sig den galne munken Silas, som bara väntar på ögonblicket att sätta kniven i dem, är däremot en gåta som man verkligen skulle vilja ha svar på.
