Betyg: 3 av 6

Å ena sidan har vi här Tom Cruise, Hollywoods egen lilla Carola – monstruöst celeber, andligen sökande utefter diverse outgrundliga vägar, fascinerande udda, höggradigt karismatisk, svår att slita ögonen ifrån. Och dessutom, vilket har påpekats åtskilliga gånger i just detta sammanhang, kroppshyddemässigt diminutiv. Det vill säga: för att kyssa sina motspelerskor behöver han i regel stå på en låda. Varken Nicole Kidman eller Katie Holmes torde ha slitit ut särskilt mycket högklackat under sina år som gifta.

Om denne Tom Cruise vet vi, numera, mer än vi egentligen vill. Vi vet, bland annat, alldeles för mycket om hur den bisarra scientologikyrkan gallrar fram och provar ut potentiella flickvänner åt honom. Men vi vet också att Tom Cruise är en formidabel maktfaktor inom filmbranschen, en megastjärna som själv producerar det material han har lust att syssla med om ingen annan känner sig manad, och som själv handplockar de regissörer han anser sig behöva.

Därför har vi nu också, å andra sidan, Jack Reacher: tvivelaktig hjälte i den brittiske författaren Lee Childs (pseudonym) på flera håll älskade (både Bill Clinton och Newt Gingrich hör till beundrarna) thrillerserie om en egenanställd rättsskipare med obekant hemadress och en faiblesse för danska skallar. Och i den mån vi vet något alls om den hemlighetsfulle Jack Reacher, så är det att han är jättestor (1,96 m). När det blev bekant att Cruise gör Reacher på vita duken, fanns det, följaktligen, fans med kritiska synpunkter. Det har stormat på Facebook. Men nu är det som det är.

Någon skjuter förmiddagsflanörer i Pittsburgh, till synes lika välplanerat som slumpmässigt. Och med imponerande snabbhet löser polisen fallet; man har matchande patronhylsor, fullmatade övervakningskameror och till och med mördarens fingeravtryck på myntet i parkeringsmätaren. Snyggt och prydligt. Kanske litet i prydligaste laget. Ur tomma luften materialiserar sig Jack Reacher och blir (den snygga och blonda) försvarsadvokatens (gratisarbetande) utredare. Han inser snart att det är något som inte stämmer.

Då har vi å ena sidan själva intrigen, som är av rutinkaraktär: Jack Reacher utreder polisens utredning. Det är det han är bra på. Han har ett förflutet som sällsynt styv militärpolis. Och så är han en baddare på närstrid, vilket kommer väl till pass. Mördarna vill ju ogärna bli avslöjade och skickar aggressiva råskinn efter honom.

Å andra sidan har vi Reacher själv: den tystlåtne och gåtfulle hämnaren utan hemadress och utan andra ägodelar än de kläder han går och står i. När han tvättar sin slagsmålssvettiga och blodfläckiga tröja i motellrummets handfat, gör han det – ofrånkomligen! – med bar överkropp. Den snygga och blonda advokaten, spelad av Rosamund Pike, ber honom att skyla sig. Men vill hon det egentligen? Hon är synbart echaufferad. Och vad vill han? Erotiken är ständigt närvarande, men förblir hårt sublimerad. Så är det tänkt.

Erotiken är ständigt närvarande, men förblir hårt sublimerad. Så är det tänkt.



Men Cruise och hans regissör är en aning för uppenbart angelägna om att göra deras gemensamma kultföremål oemotståndligt. Som Cruise kråmar sig! Filmen blir i vissa stycken en enda lång deodorantreklam. Kvinnor får andnöd och fladdrig blick så snart Reacher, med eller utan skjorta, över huvud taget befinner sig i kvarteret.

Här finns även ansatser till civilisationskritik – Reacher beklagar vanliga människors ofria och ångestfyllda vardag – men filmen hanterar varken monologer eller dialoger särskilt smidigt. Den är trög och tungfotad, får en märkbar puls bara fläckvis, i ordlösa sekvenser där människor dör och saker går sönder.

QUIZ | Har du koll på åren som gått?

2012: Vilket öknamn fick skandalkaptenen?

2011: Katastrofer och störtade diktatorer

2010: Vad minns du av skandalernas år?