Betyg: 4 av 6

Cloverfield är som en blandning av The Blair witch project och The host. Liksom i witch project berättas hela filmen genom en subjektiv videokamera som bärs av en i det drabbade gänget: hans kameralins blir även våra ögon i infernot. Monstret som likt sin koreanska släkting stiger upp ur vattnet för att kasta sig över de oanande Manhattanborna ser vi till en början inte mycket av, men redan under förtexterna skakar biografen suggestivt av dess tunga steg.

Vi befinner oss alltså bland ett gäng 25-åringar som firar en födelsedagsfest när huset börjar rämna och gatorna rivas upp av okända krafter. Och det blir snabbt värre. Flykten undan fallande skyskrapor och växande dammoln känner vi igen från terrorattacken. Hur många av våra nyblivna vänner ska hinna ta sig ut ur staden oskadda? Hindren är många: broar som gått av, tunnlar som är kolsvarta. Många skrik blir det. Ändå blir det mer spännande än otäckt tack vare att det handlar om ett monster och inte om terrorister. Mysskräckis. Kan det va nåt?