Gael García Bernal brottas med sin arbetskollega (Alain Chabat).
Betyg: 5 av 6
Michel Gondry, den franska regissören som gör filmer på engelska, har efter tre långfilmer stigit fram som den klart lysande stjärnan i sin generation. Det blev ingen visionary award till honom vid Stockholms filmfestival i år, men om någon borde få det är det han efter treklövern Human nature, Eternal sunshine of the spotless mind och nu The science of sleep.
Michel Gondry slog igenom som innovativ reklamfilms- och musikvideofilmsregissör för artister som Björk, Daft Punk, Beck och Dave Grohl, men hittills har få videoregissörer lyckats utveckla sin bildfantasi nog för att räcka till en långfilm. Spåren efter svenska Traktor och Jonas Åkerlund förskräcker. Oftast är det manuset som fallerar. Michel Gondry har haft hjälp av den geniale manusförfattaren Charlie Kaufman med sina två första filmer. Kaufman är mannen bakom den banbrytande I huvudet på John Malkovich men framförallt Gondrys genombrottsfilm Eternal sunshine of a spotless mind med Jim Carrey och Kate Winslet i rollerna.
I The science of sleep står Michel Gondry på egna ben med egetproducerat manus.
Huvudperson, som är lätt självbiografisk, är en typisk Gondryhjälte, en blyg och ensam tönt med mycket stark fantasi. Denna gång spelas han av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal som döljer sin sexighet i en fånig inkamössa. Stéphane, som han heter, har kommit tillbaka till Paris, där hans mamma ordnat ett jobb åt honom som illustratör på ett kalenderförlag. Kalendrarna visar sig enbart innehålla nakna flickor i olika manliga arbetsplatsmiljöer och jobbet består i att sätta rubriker. Konstnärsdrömmarna går snabbt i kras. Arbetskamraterna, som är lika desillusionerade de, har utvecklats till ett gäng irriterande men välvilliga clowner.
Istället riktas Stéphanes intresse mot den söta grannen, spelad av den eteriska Charlotte Gainsbourg. Olika missförstånd gör att han måste låtsas bo på annat håll och dessutom ett tag måste låtsas att han egentligen är intresserad av hennes bästis. Men att de två är syskonsjälar avslöjar inte minst deras namn Stéphane och Stéphanie.
Intrigen är som framgår florstunn. Det som gör The science of sleep sevärd är Gondrys mångsidiga bildfantasi, bevisad redan i de tidigare filmerna. Denna gång går han in för en barnsligt rörande stil.
Stéphane lever i ett gränsland mellan sina drömmar och i sin fantasi, som gestaltas i gammaldags klipp- och klistraanimationer. Ena stunden flyger han bland bomullsmolnen över ett Paris i kartong, nästa ligger han mycket konkret i sin stökiga säng i sitt gamla pojkrum. Men oftast visats han i sin inre tv-studio, en sådan som vi alla har i våra huvuden, där vi både är programledaren som ställer de briljanta frågorna och stjärnan som ger de underhållande svaren. Här gör också pappa, mamma och flickvän precis som han säger åt dem. I sin inre tv-studio, där Stéphane också är regissör, fotograf och musiksättare, har han kontroll över showen på ett sätt som han aldrig har i den pinsamma verkligheten.
The science of sleep utvecklar sig till en blandning av romans och slapstickfars där man aldrig vet riktigt var man befinner sig. Är Stéphanes lyckade utställning av sin katastrofkalender – en katastrof orsakad av människor eller natur för varje månad – något som verkligen äger rum eller bara en fantasi. Egentligen spelar det ingen roll.
Filmen är helt uppbyggd kring Gael García Bernals fenomenala förmåga att kasta sig handlöst in i den ena galna situationen efter den andra och ändå verka helt normal. Lite på bekostnad av sin kvinnliga motspelare måste sägas. Charlotte Gainsbourgs roll består till slut enbart i att förverkliga hans fantasier – även de i kartong. Hon blir aldrig den självständiga person som Kate Winslet var i Eternal sunshine of the spotless mind.
Men även om historien inte är lika mångbottnad som i den filmen – även här leks det med tiden i en en-sekunds-maskin – så räcker humorn och fantasin långt. The science of sleep är en film som man inte kan bli annat än charmerad av.
