Betyg: 4 av 6

För att effektivisera The somewhere back in time world tour som Iron Maiden gav sig ut på i fjol, chartrade de en egen Boeing 747, döpte den till Ed force one, packade in managers, crew och familjer, satte sångaren Bruce Dickinson bakom spakarna och kunde därmed beta av 23 konserter i elva länder på 45 dagar under turnéns första del. Och som om det inte vore anmärkningsvärt nog besöker de ställen där de inte spelat på åratal - som Kanada - via bland annat Japan, Australien, Indien och Chile – som bandet uppträder i för första gången. I São Paolo uppskattas publiksiffran till närmare 100 000. Ni förstår vidden av det hela.

Sam Dunn och Scot McFayden, kända sedan tidigare för dokumentären Metal: A headbanger’s journey, är precis som i nämnda film uppenbart stora fans av hårdrock i allmänhet och Iron Maiden i synnerhet. Det gör att filmen präglas av kärlek och respekt för de brittiska legenderna, snarare än kritiska ögon. Lägg till att bandet stått för filmens fioler, och resultatet blir en odelat positiv redogörelse för en grupp som bara blir större och större, trettio år in i karriären. Det här är själva motsatsen till Some kind of monster; allt är tydligen idel solsken.

Kända för att vara genuint hyggliga killar visas hur medlemmarna turistar runt, skämtar med varandra och roddarna, och exalterat analyserar kvällens gig i bussen mot hotellet som vilket litet skitband som helst. Det är charmigt, givetvis, och särskilt så i kontrast till hysterin runtomkring och de extrema fansen. Trodde du Iron Maiden bara var ett band? Försök förklara det för chilenaren som gråter som ett barn och tackar Gud för trumpinnen han fångat. Han och tusentals andra har väntat i hela sina liv på just denna konsert. Som metalfan i vår del av världen är man sannerligen bortskämd.

Vissa aspekter känns aningen konstlade, som när de olika medlemmarna presenteras. Självklart har de olika personligheter, men att mejsla ut dem på pojkbandsvis är onödigt. Och hur mysiga jag än tror att de är som människor har jag svårt att köpa att hela maskineriet Maiden är exakt som den stora varma familj filmskaparna försöker påskina. Iron Maiden är ett av världens största band – klart det är business med i bilden.

Men Flight 666 är onekligen underhållande, och ofta rent humoristisk. Som när en japanska glatt förklarar att hon vill bli Steve Harris dotter. Eller intervjun med den galna prästen som bygger sina predikningar på järnjungfruns texter och har hela kroppen täckt med bandrelaterade tatueringar. Höjdpunkterna är ändå liveklippen. Ni som själva var på plats vet vilken spektakulär resa det är. Att se det uppfläkt på bioduk är inget annat än en ren fröjd.