Betyg: 5 av 6
Fyra kvinnor och en skönhetssalong: se där ramverket för libanesiska Nadine Labakis succédebutfilm. Strax avslöjas därigenom också en bittrare biton bakom titelns Caramel, som av förtexternas läckra bilder att döma annars kunde antas syfta enbart på sötsaker avsedda för gommens njutning. Den heta produkten framställs nämligen för ack så smärtsam benvaxning. Dubbelheten ger också en bild av filmen som helhet: en läckert inpackad, sockersöt karamell, men också med ett stänk av smärta.
Fyra kvinnor – fyra livsöden, med olika religioner och bakgrund. Var och en har högst personliga problem – kärleksbekymmer inte minst – som ventileras såväl i som utanför salongen.
En skönhetssalong ger också breda kontaktytor mot omvärlden, till människor vilkas öden också flätas in i filmen. Som den vackra, åldrande sömmerskan Rose och hennes beundrande kund, som låter korta sina byxor gång på gång bara för att ha en förevändning att återvända till skrädderiet, och hennes dementa syster Lili som ideligen ställer till det. Eller närpolisen, som kastar beundrande blickar på salongens ägarinna – som emellertid till sin egen olycka är besatt av en gift man.
Filmen är tillägnad ”mitt Beirut” – och Nadine Labaki lyckas förmedla en stark känsla för sin stad, denna kulturella smältdegel där vänskap och lojalitet inte sällan förmår bygga broar över alla de motsättningar som i förstone sticker bjärt i ögonen. Filmen, skenbart en bagatell, rymmer åtskillig livsvisdom – och därtill ett gott mått av charm.
