Inte ens i helvetet finns det, som William Congreve skrev, ett raseri som matchar det som en ratad kvinna uppvisar. Ynglingen Barnabas Collins, huvudperson i den nya filmen från firma Burton, Depp & Bonham Carter, Dark shadows (som utgår från en zombie- och varulvsfylld tv-serie från 1960-talet), får uppleva detta med smärtsam skärpa.

En dumpad flickvän med magiska krafter riktar en förbannelse mot honom, förvandlar honom till vampyr och får honom levande begravd, fastkedjad i en metallkista djupt nere i marken. Det var i slutet av 1700-talet. Nästan 200 år senare, under det blommiga 1970-talet, befrias han av en grävskopa i samband med ett vägbygge. Då är han mycket törstig. Ingen av byggjobbarna överlever.

Barnabas anländer till släktens numera förfallna gods, lyckas med viss svårighet övertyga sin familj om vem han faktiskt är, och skrider till verket för att åter låta namnet Collins lysa starkt över trakten.

I vägen står, visar det sig, samma svartsjuka häxa som en gång förbannade honom och som åtrår honom lika hett som någonsin. Det är hon som nu dominerar den fiskerinäring som föder staden.

De båda intrigtrådarna – familjegnabbandet inne i den groteskt överdekorerade gamla byggnaden och häxan Angeliques förbittrade kamp för att göra Barnabas till sin – saknar beröringspunkter med varandra och förenas egentligen bara i en gemensam uppgift som upphängningsanordningar för Tim Burtons många visuella hyss och frekventa skämt om den nyvakne vampyrens försök att begripa sig på moderna uppfinningar och seder.

Och ska man vara helt ärlig, är rätt mycket av framför allt det senare lättjefullt och lättköpt. Johnny Depp rusar bakom tv:n och ryter att den lilla sångerskan inne i apparaten ska komma ut: sådant. Men ärligheten kräver också ett erkännande: det är gjort med lekfullt lätt hand och smittande gott humör. Tänk er Familjen Adams på en mild syratripp, ungefär.

Om bara Burton vågade sig något litet utanför sin estetiska hemmabas, kunde det bli intressant på riktigt.