Kalle och Chokladfabriken är starkt moraliserande. För de elaka barnen går det illa, för de snälla går det hur bra som helst.
Betyg: 5 av 6
Om inte förr, så så snart portarna till Willy Wonkas chokladfabrik slås upp och vi välkomnas av en fullständigt förryckt show som genomförs av trädgårdstomtarnas släktingar som inom kort brinner upp, står det, om någon nu tvivlat, helt klart att Tim Burton är rätt regissör för jobbet; att adaptera en av världens mest älskade barnböcker och överträffa den förra, strålande filmversionen från 1971.
I Kalle och chokladfabriken, berättelsen om den fattige pojken som har den osannolika turen att bli ett av fem barn på jorden att vinna ett besök på den hemlighetsfulla, mytomspunna fabrik där det världsberömda, ofattbart läckra godiset tillverkas, får Burton excellera i allt det han är bäst på. Såsom fantastiska, scenografiska drömmar – såsom indiska palats i ren choklad, hallucinatoriskt färgsprakande landskap av godis samt maskiner och manicker så märkliga att ingen riktigt förmår kontrollera dem.
Vidare fullständigt skruvade karaktärer – såsom de fyra barnen som överträffar varandra i vedervärdighet, de konstant lyckliga miniatyrslavarna oumpaloumperna som alla spelas av Deep Roy och, förstås, den underligaste av dem alla: Willy Wonka själv. I Johnny Depps gestaltning är denne excentriker en oförutsägbar queer figur, ur vars välformade lilla mun de elakaste repliker kan slinka. Här har han, till skillnad från i de tidigare versionerna, försetts med ett förflutet som Kalles nyfikna frågor väcker till liv och gestaltas i form av flashbacks från en traumatiserande barndom.
Historien i sig är starkt moraliserande. För de dåliga barnen går det mycket dåligt medan de goda vinner all lycka de kan drömma om och lite till. Och Burton har inte sparat på krutet utan hamrar in budskapet med stora lakritssläggan, välkoreograferade musikalnummer och – tack och lov – en stor dos distanserande humor.
Inte har han heller kunnat låta bli de inom dagens barnfilm så populära anspelningarna på favoritscener ur filmhistorien – vilket föranleder min enda riktigt kritiska invändning mot filmen, eller snarare dess lansering i Sverige: Hur kunde den bli barntillåten? Har censuren möjligen mutats av godisindustrin? Kalle och chokladfabriken är en mardrömslik, grym moralitet, en Pelle Snusk för alla som kommit in i den ironiska humorns ålder – ingen småbarnsfilm.
