Webb-tv
BIUTIFUL är den nya filmen av Alejandro González Iñárritu, regissören bakom ”Babel”, ”21 gram” och ”Älskade hundar”.
Betyg: 3 av 6
Det är någonting med barnen och föräldraskapet som bekymrar mexikanen Alejandro González Iñàrritu. Man vill så innerligt väl, men gör sig ändå skyldig till grava försummelser när omständigheter bortom egen kontroll gör att man hamnar under hård press. Rådande samhällsvillkor är på något sätt ogynnsamma för den goda föräldern, som drivs in i situationer där barnen utsätts för såväl rysliga risker som omilda smällar.
Och inte nog med detta. Vi är alla små och utbytbara komponenter i en global samhällsmekanism som producerar alienation, utsugning och en grogrund för ömsesidig misstro och aggression. Vi rör oss över gränser som tidigare var stängda och krockar med kulturer som tidigare låg långt bortom räckhåll, men resultatet blir inte allmän förbrödring utan snarare ett tilltagande främlingskap och en växande rädsla. Världen blir mindre och farligare i takt med att den blir större och öppnare.
I det läget uppstår givetvis konflikter. Till exempel denna: Å ena sidan är man själv fattig och tvungen att med alla medel sörja för sina egna barns välbefinnande, samtidigt som man, å andra sidan, bara kan göra detta genom att utnyttja ännu mer utsatta medmänniskors desperation. Vad bjuder då moralen?
Familjefadern Uxbal (Javier Bardem) sitter ohjälpligt fast i denna rävsax. Han är ingen hänsynslös exploatör, men han har två barn att ta hand om och i krisens snålblåsiga Spanien hänger hans utkomst på att han hyr ut kinesiska och västafrikanska immigranter utan giltiga papper till diverse skumma verksamheter. Han vill väl, men anser sig inte ha råd med ett alltför ömmande samvete. När det är olidligt kallt i kinesernas sovsal, kostar han visserligen på dem gaskaminer, men bara av den allra billigaste sorten, vilket innebär att han sätter deras liv och hälsa på spel.
En fråga här är hela tiden vad Uxbal är medveten om och vad han lyckas tränga bort. Det är inte så att han ser de illegala arbetarna som en diffus massa utan särskiljande drag. Han använder själv en av de kinesiska kvinnorna som barnflicka och uppskattar den hjälpen; han mutar polisen så att de afrikanska gatuförsäljarna ska slippa trakasserier. Men situationen är uppställd på ett sätt som innebär en direkt motsättning mellan immigranternas förtjänst och hans egen.
Så långt följer jag Biutiful, som heter som den gör på grund av ett av faderns inte helt lyckade försök att hjälpa till med hemläxorna, med intresse, om än med viss tvekan. Globaliseringen är allt annat oproblematisk, och bör och måste tåla kritisk genomlysning ur alla tänkbara vinklar. Den svarta arbetsmarknaden har förvisso sina mörka sidor. Och föräldraskapet är en aldrig sinande källa till motstridiga känslor av både glädje och frustration. Man kan mycket väl tänka sig ett politiskt/existentiellt drama på detta tema. Men filmen går åtskilliga steg länge än så, och lämnar åtminstone mig rätt oförstående rätt långt bakom sig.
Uxbal rör sig genom staden mer som en vandrande vålnad än som en vanlig människa. Det är inte bara det att han oroar sig för barnen och plågas av att se de tillresta arbetarna fara illa. Nej, därtill kommer att hans hustru är svårt manodepressiv och lätt lösaktig, vilket förvärrar familjesituationen ytterligare.
Lägg till detta att han själv är döende i cancer och att det kroppsliga förfallet framskrider snabbt i takt med att det mentala trycket stiger.
Hela det melodramatiska skeendet får gradvis något hallucinatoriskt och kvasireligiöst över sig. Ett nödtvunget besök på en stökig strippklubb blir en nedstigning i ett underjordiskt helvete. När så till slut Uxbal bär all världens elände på sina sjukdomstärda axlar, har han i det närmaste upphöjts till martyr och den frågeställning om ansvaret för nästan som inledningsvis såg intressant ut, löser upp sig i rök och dimma. Den otydlighet som därmed uppstår har ingenting med perspektivrikedom att göra, utan det blir bara grumsigt.
Biutiful är åtbördsrik civilisationskritik för kramare av träd och drömmare som drömmer sött om ”multitudens” resning och slikt.
