Emily Brontës roman Svindlande höjder från 1847 – om den dömda kärleken mellan Catherine Earnshaw och Heathcliff, adoptivpojken som hennes pappa tar hem – har blivit en stapelvara i filmmediet. Den första versionen dateras till 1920-talet, och så vitt skilda regissörer som Luis Buñuel och William Wyler har gett sig på berättelsen.

Varför? Det finns knappast ett svar på den frågan, men bokens multipla berättarperspektiv är en grogrund för olika skildringar. Och filmmediet, så gift med 1900-talet, älskar samhällstolkningar: Huset som gett verket dess namn bebos av bönder; Edgar, som Catherine från Wuthering Heights gifter sig med, kommer från det kapitalistiska godset; Heathcliff själv kliver in i historien utan bakgrund, pengar eller namn. Fast det mest fascinerande ligger väl som alltid i den kniviga kärleksaffären mellan två människor, ännu naknare som den står mot bakgrund av en hed.

Med det sagt har Wuthering Heights för länge sedan antagit något metafysiskt, en beskrivning av en känsla. Min egen relation grundlades med mammas och pappas Kate Bush-kassett. Men om Bush röst skapade något spirituellt, så slopar Andrea Arnold romantiken och karvar fram det fysiska i kärleken som blir till våldsam besatthet.

Det är ingen ny historia för Arnold, som i Red road och Fish tank gav sig på samma ämnen i modern klädnad. Men hennes Wuthering Heights är nästan helt utan kläder, ett rått bankande hjärta – mer muskel än metafor – utplockat med senorna, blodet och hudflagorna kvar.

Hon har gett ytterligare sprängkraft åt verket; Brontë beskrev Heathcliff som ”zigenare” och Arnold har gjort honom svart. På ett sätt som man knappast kan säga att Ralph Fiennes eller Laurence Olivier blev med sina kroppar i rollen, görs Heathcliffs status av utböling (klass och hudfärg, som så ofta hänger samman) påtaglig i varje scen. ”He is not my brother, he is a nigger” väser Catherines bror. Hans svarta kropp tränger sig på, bryter av. Och det är den bästa skildringen av hur icke-vita kroppar stöts ut och känner sig bortstötta som jag har sett på länge.

Arnold arbetar åter igen med rörlig kamera, men känslorna flyter utan höghusen som ram friare i bildspråket: det vandrar mellan makrobilder av insekter, djurskelett och leriga händer i en brottningsmatch. Grenar som likt fingrar pockar på fönster är den enda antydan om något besjälat i naturen. Ingen musik hörs i filmen, i stället högt mixade naturljud, och allt blir så väldigt konkret.

Kameran går på det fysiska mellan Catherine och Heathcliff. När de rider är vi i hennes hår, registrerar närheten mellan parets höfter på hästen. Den lånar sig som Heathcliffs öga och det är ur hans perspektiv filmen berättas när han tittar genom dörrspringor och murar. Så reser sig blicken ur hans inre tumult och landar stadigt på heden.

Den närmaste referensen till en regissör som kan berätta så här väl med kroppar, landskap och fri – modig, till publikens sinnen litande – associativ klippning är Claire Denis, i filmer som Beau travail och L'intrus.

Om den första timmen i Wuthering Heights påminner om ett kraftigt feberrus, blir tiden efter det att Heathcliff återkommer som vuxen mindre medryckande. Det finns en poäng i att förhållandet är mer intellektuellt mellan de vuxna, och bildspråket mindre skitigt när fotot fångar kristall, porslin och den övertydliga fågeln i sin bur i Catherines och Edgars gods – men filmen tappar här något av sitt svindlade grepp om mig.

Det har också att göra med skådespelarna. Arnold använder amatörer och det unga paret Beer och Glave har en befriande direkthet. Den mer erfarna Scodelario är utmärkt när den vuxna Catherine drivs mot bleka döden av sin längtan, men Howson ser mest butter ut.

Fast som helhet är Wuthering Heights en brutalt vacker, med betoning på brutal, film. Kärleken som hela tiden är omöjlig är också hela tiden fysisk, svettig och plågad; den bär från början på ett frö av desperation, bitterhet och våldsamhet – och om detta frö behåller Arnold greppet till sista bildrutan.