Betyg: 3 av 6

När jag bedömer filmer har jag en mängd skiftande kriterier. Olika filmer ger ju av förklarliga skäl olika frågeställningar. I vissa fall kan till exempel en films snygga form räcka långt för att den skall vara sevärd.

Så är inte fallet med den franska filmen Johnny Mad Dog – trots att dess stora styrka är just dess form. Filmen handlar om en grupp barnsoldater i Liberia (även om landet knappt identifieras) som skövlar, plundrar, våldtar, mördar – och tvingar andra barn att mörda sina föräldrar – medan de banar väg från landsbygden till en huvudstad. En person vaskas fram ur denna grupp, den tonårige Mad Dog (Minie) som har varit soldat sedan han var tio år gammal. Han kontrasteras mot en ung flicka (Vandy) som försöker rädda livet på sin far och sin lillebror.

Långfilmsdebutanten Jean-Stéphane Sauvaire har skapat en film som formmässigt försöker skapa den känsla av kaos och anarki som råder i laglösa länder drabbade av inbördeskrig. Det är snabba klipp, en kamera som är i ständig rörelse, mycket mörker, en förvrängd ljudbild och scener som avlöser varandra utan att det alltid ges en dramaturgisk förklaring. Våldet dyker upp plötsligt, utan pardon.

Till styrkan hör att Johnny Mad Dog i och med detta fångar de krigande som en kollektiv enhet, där man eggar på varandra tills det inte finns någon individualitet kvar.

Men det är också till filmens nackdel: för vilken gång i ordningen ser vi nakna svarta manskroppar smekta av en eld om natten, med lysande ögonvitor, skildrade som en avindividualiserad massa?

Filmen ger inget sammanhang till det vi ser, ingen förklaring till var det utspelar sig, när och varför. Jag vet att soldaterna i filmen spelas av ynglingar som har liknande erfarenheter. Men vad skall jag göra av den informationen inom ramen för filmen – på vilket sätt gör den min och din upplevelse mer autentisk, på vilket sätt ger det någon information om vad vi ser? Jag känner tvärtom att man tar en verklig situation som ursäkt för att ohämmat skildra den här sortens brutaliteter – och vill få gulmedalj för goda intentioner.

Det bästa i Johnny Mad Dog är en kort sekvens med ett tal av Martin Luther King. Jag tolkar det, liksom Nina Simones fina version av Strange fruit som ljuder över eftertexterna, som ett försök att koppla situationen i Liberia – ett land som grundades av före detta slavar – till den amerikanska segregationen. Som för att understryka att det rör sig om en internationell segregation, att situation i länder som Liberia är en konsekvens av internationell politik och av kolonialismen. Men det räcker inte för att ge filmen den ram som den är i skriande behov av.