De ömma stunderna mellan Jake Gyllenhaal och Heath Ledger är filmade som om det vore dyr schamporeklam och prydligheten är inte bra för filmen som helhet, enligt recensenten.
Betyg: 4 av 6
Den flerfaldigt Oscar-nominerade Brokeback Montain av Ang Lee – som i sitt hemland aldrig heter något annat än Lee Ang – är naturligtvis originell i ett centralt avseende. Det hör inte ens till undantagen inom vanlig underhållningsfilm att buttra och ordkarga cowboys tar sig för att bestiga varandra när boskapsfösandet är över för dagen. Det händer bara inte. Den råa men stundtals hjärtliga tonen män emellan blir aldrig fullt lika hjärtlig som här. Inte på bio.
Det är uppe bland Wyomings vykortsvackra berg som passionen drabbar Jack (Jake Gyllenhaal) och Ennis (Heath Ledger), två unga fattiglappar som tillsammans vaktar får ute i vildmarken några månader. Plötsligt en natt tänder det till i det kyliga tältet, och resten av denna förtrollade sommar i början av 1960-talet värmer de vällustigt varandra. Ibland så till den grad att fårtillsynen blir lidande.
De är bägge klara över att tiden för äventyr är lånad. Förtrollningen kommer att vara bruten i det ögonblick de återvänder till civilisationen. Men trots att de bägge bedyrar att de egentligen inte alls är bögar, och trots att de bägge gifter sig och skaffar barn på många delstaters avstånd, kan de till slut inte längre stå emot den ömsesidiga saknaden. Efter fyra långa år är de tillbaka i varandras armar under förevändning av en fejkad fisketripp.
Och så där håller det på. År ut och år in. Med några månaders mellanrum kör Jack, som har mer pengar och en bättre bil, hela vägen upp till Wyoming för att tillsammans med Ennis återerövra det hemliga paradiset. Men bara för några dagar. Sedan är allting konvention och tristess på var sitt håll igen. Jobb som ska göras, familjer som ska försörjas. Och gradvis mals deras vackra kärlek till grus i den grå vardagskravskvarnen.
Vad Lee gör är att lyfta upp den sinnliga undertexten från alla oräkneliga bonding- och buddy-filmer genom decennierna till ytan. Han låter helt enkelt kameran gå litet längre. Vilket är intressant – och hög tid! – och har sin poäng i ett politiskt sammanhang där presidenten är beredd att skriva om konstitutionen för att sätta stopp för enkönade giftermål. Man kan med litet god vilja säga att maskuliniteten får ytterligare en dimension. Men det gör inte Brokeback Mountain per automatik till ett mästerverk.
De ömma stunderna i Edens lustgård är filmade som dyr schamporeklam. Det är så vattenkammat och prydligt att man aldrig blir riktigt säker på om garderobsdörren nu verkligen är öppen, eller om det bara är någon som har installerat en doftrenare. Priset för den höga Marlboro Gay-faktorn är att filmen blir för ytligt snygg för sitt eget bästa, och den blir avgjort alltför lättvindigt berusad av sitt eget, prefabricerade vemod.
Och under den upplyfta undertexten ligger de gammalmodiga klichéerna tätt packade. Mot den manliga äktheten i den kärva naturen ställs kvinnlig småskurenhet i den osunda civilisationen. De kvinnliga birollerna är enastående glanslösa och platta. Här och var i USA har den här filmen kallats för en ”chick flick”, men jag vill påstå att den snarare är misogyn i sin närmast gammalgrekiska konservatism, där homosexualiteten är kärleken i dess mest upphöjda och nobla form, medan det där andra bara är konvention och reproduktion.
Brokeback Mountain är genomgående mycket välspelad och läcker att se på. Den manar oss alla att lyssna till den inre rösten och beslutsamt gripa tag i det liv som annars riskerar att glida oss ur händerna. Men alltför ofta blir gränsen mellan ödesdrama och mannekänguppvisning alltför otydlig. Det som saknas är själva livfullheten.
