Webb-tv
Hugh Jackman återvänder till rollen som gjorde honom världskänd - den våldsamme kämpen som besitter läkande styrkor, indragbara klor och ett ursinnigt raseri.
Betyg: 3 av 6
När det begav sig var Wolverine näst Spindelmannen min favoritsuperhjälte. Orsaken var att Wolverine – eller Järven som han på den tiden fick heta i svenska serietidningar – verkade mänsklig. Till skillnad från de övriga mutanterna i X-Men kunde han inte skapa tornados, skjuta laser med ögonen, kontrollera ting med tanken – eller ens flyga. Wolverine var muskelmassa, låt vara osårbar och med klor och skelett i oförstörbar metall.
Det här var mumma för en tioåring. För liksom Spindelmannen var en vanlig nörd tills han blev biten av en radioaktiv spindel så tycktes Wolverine vara en möjlighet – det var ju ett militärexperiment som hade gjort honom oövervinnelig.
Den andra faktorn som gjorde Wolverine speciell var hans okända och antytt mörka förflutna (han hade tappat minnet) och hans kamp mellan ett inneboende gott och ont, tecknat i termer av djur och människa. Det gjorde honom till en ensamvarg som gick sin egen väg. Alltsammans typiska drag för de antihjältar som liksom Wolverine skapades i den amerikanska populärkulturen i kölvattnet på Vietnamkriget.
Det är också där handlingen i filmen om Wolverines (Jackman) ursprung tar sin början efter en lång inledning där vi fått se honom strida från amerikanska inbördeskriget till Vietnam sida vid sida med sin bror Victor (Schreiber). När de tillfångatas av egna styrkor på grund av Victors blodtörst (han har inte klor utan vampyrlånga naglar) blir de förda till en officer med en egen agenda. Denne har satt ihop ett team med folk som har särskilda talanger och gör skumma uppdrag. Wolverine lämnar dem när han upptäcker att allt inte står rätt till, drar sig tillbaka till bergen i Kanada tillsammans med sin flickvän (Collins) och lever glada skogshuggardagar. Tills det förflutna, förstås, hinner upp honom.
Paradoxalt nog blir X-Men origins: Wolverine, som ju är en prolog till de tidigare filmerna om mutanterna, problematisk eftersom den gör vad den utlovar – berättar om det förflutna som Wolverine inte kan komma ihåg; vem han egentligen är. För den gör det på Disney-vis: filmen tillåter inte det onda eller djuriska hos Wolverine, den punkterar myten och stjäl antihjältens prefix.
Man skulle tro att just Tsotsi-regissören Gavin Hood kunde borra djupare och låta karaktären bli mörkare – ungefär som i den tecknade serie som bär namnet Wolverine: origins. Men han nöjer sig med ett bibliskt urmord och biter sig sedan fast i brödrafejden tills man tröttnar – hur håriga och passande både Jackman och Schreiber än är i rollerna. Det är också de morrande rallarslagsmålen dem emellan som utgör den röda tråden i filmens action, vid sidan av några större datorgenererade explosioner och fajter. Och det mesta av filmen dialog är klyschig till och med för en superhjältefilm, även om ett par av Wolverines svartsynta one-liners hittar hem. Regissören har i alla fall ett fint öga för miljöer, både när det gäller underhållande scenografi inomhus och storslagna utomhusmiljöer.
Det är dock trist att Hood i mindre utsträckning än i de öviga filmerna berör mutanterna som en hotad minoritet. Istället är regissörens enda politiska bidrag (inte så förvånande om man ser till hans stela politiska tortyrthriller Rendition) att Wolverine likt en backpacker i Europa i tid och otid påpekar att han minsann inte är amerikan, utan kanadensare.
Jag antar att filmen stod klar innan Obama vann presidentvalet.
