Betyg: 4 av 6

Vem älskar inte Paris? Men ibland kan det bli lite för mycket gullande med ”kärlekens stad”. Självförälskan går ibland inte att skilja från falsk turistpropaganda. Hälften av de 18 episoderna i denna kollektivfilm skulle utan problem ha kunnat utgå trots stora regissörs- och skådespelarnamn. Riktiga bottennapp är Christopher Doyles halvpornografiska, asiatiska fantasi, Sylvain Chomets kärlekshistoria mellan två vitsminkade mimare och Vincenzo Natalies vampyrtrams med Elijah Wood och Olga Kurylenko.
Flera episoder slutar i rena frågetecknet som Gus Van Sants språkförbistrade möte mellan två unga män i en ateljé där Marianne Faithfull skymtar förbi, Maggie Gyllenhaals jakt på knark och Wes Cravens fåniga påhitt att låta Oscar Wilde återuppstå på Père-Lachaisekyrkogården för att förena ett grälande par.

Några tunna episoder lever på sina skådespelare som Fanny Ardants och Bob Hoskins iscensättning på en porrklubb för att pigga upp sitt äktenskapliga sexliv. Och det är aldrig tråkigt att se Gena Rowlands och Ben Gazzara gräla på en restaurang. Gérard Depardieu dyker upp som kypare, fast glömmer oavsiktligt att servera vinet.
Men det finns också några riktiga pärlor, som vågar gå utanför ramarna och låta det som är filmens syfte – de osannolika mötena eller ickemötena i en storstad – uppstå.

Ett sådant möte kommer till stånd i Gurinder Chadas Seines kajer när en pojke och en flicka med slöja får kontakt och det visar sig att hennes pappa är positiv till att de fortsätter att träffas.
I Långt från 16:e arrondissementet av Walter Salles får vi träffa Ana som lämnar sin baby på dagis tidigt på morgonen i förorten för att resa den långa, långa vägen in till stan för att ta hand om en annan kvinnas baby. I Oliver Schmitz Places des Fêtes rullas en afrikansk invandrare eländiga liv i det nya landet upp i snabba bilder fram till hans meningslösa död efter ett anonymt knivhugg. Alexander Payne får också till det i sin film om en oglamourös brevbärerska i mjukisbrallor och magväska som berättar om sitt livs resa på franska med tung amerikansk brytning.

Men det som gör det värt att se Paris je t‘aime är Bröderna Coens episod med Steve Buscemi. Han sitter på tunnelbanestationen Tuilerierna och läser en reseguide när han gör det man absolut inte får göra i Paris. Han tar ögonkontakt, i detta fall med ett älskande par på perrongen mitt emot, och blir plötsligt ett förbluffat offer för deras aggressioner. Det är riktigt, riktigt kul.