Att Meryl Streep är en lysande förvandlingskonstnär är ingen nyhet. I David Frankels förra film ”Djävulen bär Prada” spelade hon den alltid lika perfekta och iskalla chefredaktören för ett modemagasin, som styr sina anställda med järnhand.

I ”Hope Springs” är hon rena motsatsen, en hemmafru med deltidsarbete, klädd i bylsiga kläder kompletterade med bekväma skor. Frisyren kan i bästa fall beskrivas som flygig och makeupen som diskret.

Hela hon hukar. Och man förstår varför när man träffar hennes man spelad av Tommy Lee Jones, vars liv styrs av fasta och orubbliga rutiner. Varje morgon samma bacon och ägg, som hon lagar men inte äter, varpå han åker iväg till det viktiga arbetet på kontoret, kommer hem till middagen och somnar framför golfprogrammet i tv. Punkt, slut. Sedan länge sover Kay och Arnold i skilda sovrum. Arnold tycks nöjd med detta, inte Kay, som vill ge deras äktenskap en ny chans efter 31 år.

Under starkt motstånd från Arnold åker de på veckoslutsterapi hos Dr Feld, spelad av en helt normal Steve Carell, som ställer de där frågorna de aldrig vågat ställa och ber dem göra de där sakerna de alltid fantiserat om.

Man har ju anat länge att Tommy Lee Jones bakom alla sina roller som tvärvigg döljer en riktig gullegubbe – att det bland fårorna finns ett par vackra ögon och ett ljuvligt leende. Här tinar han sakta upp sin machoroll för att bli älskare igen och är helt enkelt förtjusande.

Det blir egentligen inte mer dramatiskt än så, men räcker långt eftersom Streep och Jones är så briljant samspelade.