Redan från början vet vi hur det kommer att sluta. Justitieminister Ashcroft, den gudfruktige smörsångaren, håller presskonferens i februari 2001 och tillkännager att FBI-veteranen Robert Hanssen har anhållits för spioneri. Spänningen och mysteriet får därför sökas på ett annat plan. Filmen Breach skildrar slutskedet av den utredning som efter många år lyckas röka ut den mullvad som har åsamkat USA omätliga skador och skickat många agenter i döden. Ryan Phillippe spelar Eric O‘Neill, den framfusige rookie som med en sekreterarfunktion som täckmantel sätts att punktmarkera Hanssen tills tiden är mogen för ett tillslag.

Spänningen ligger i det mångtydiga spel och den ömsesidiga lojalitet som gradvis utvecklas mellan O‘Neill och Hanssen, vars många kufiska sidor åtminstone i någon mån balanseras av en sträv charm och en bländande begåvning. O‘Neill börjar misstänka att Hanssen helt enkelt bara är en särling som trakasseras på grund av otillräcklig konformism. Och han inser att jobbet och karriären kräver någon form av svek.

Mysteriet ligger i Hanssens sammansatta karaktär: en volatil blandning av briljans och arrogans, familjefetischism och fåfänga, en sträng religiositet och en oemotståndlig dragning till pikant bus.

Chris Cooper, som för min del gärna kan bli nominerad till en Oscar, gestaltar alla överlappande lager av komplikationer med fascinerande intelligens och känslighet. Motsättningarna är så intensiva att det ibland är svårt att titta på människan, samtidigt som det är omöjligt att slita blicken från honom. Billy Ray, som regidebuterade med Shattered Glass, också det en berättelse om lögn och falskhet i Washington DC, har uppenbarligen ett gott öga till den tvångsmässiga bedrägligheten och den allt uppslukande ambitionen. Både O‘Neill och Hanssen är, liksom journalisten Stephen Glass i debutfilmen, slavar under både det förra och det senare, och de är bägge prisgivna åt en hjärtskärande ensamhet. Breach är den tänkande publikens favorit bland aktuella spionfilmer.