Det börjar med ett självmordsförsök och sedan målar Terence Davies upp bilden: en ung kvinna (Weisz) i stelt äktenskap med äldre man dras in i passionerat förhållande med fattig stridspilot i 1950-talets England.

Liverpoolsonen Davies – som i sin dokumentär Of time and the city har skapat ett högst personligt porträtt av staden – är mest känd för uppväxtskildringar som The long day closes och Distant voices, still lives, filmer som utspelar sig i 1940- och 50-talets England.

Hans musikhantering är unik i sitt sätt att återskapa en svunnen tid: i Liverpooldokumentären uttrycker han svår kluvenhet för Beatles, men de är nog symbol för moderniteten som förändrade musik till ett mindre kollektivt kitt – det kitt han ofta återkommer till. I lyriska tablåer som skulle göra Roy Andersson grön av avund väver han stycken från radion till allsång på pubar – ingen som har älskat och saknat kan låta bli att gråta till Jo Staffords You belong to me som den behandlas här.

I en hågkomst från Blitzen ser vi en tunnelbanestation där människor trycker sig samman sjungandes Molly Malone medan bomberna släpper putsen från taket. Allt mot bakgrund av tidstypiskt smart scenografi, där storblommiga bruna tapeter, gasspisar och trådgardiner frammanar fuktiga rum och rökiga pubar, och där Weisz i röd klänning skär igenom sotflagorna.

Det skulle eka reklamfilmsnostalgi om det inte var för Davies handlag med dialog och skådespelare, hans förmåga att skapa intima scener mellan älskande, välskrivna så de bränner hål i min själ. Rachel Weisz är självlysande: fångad mellan djävulen och det djupa blå havet finns i hennes liljevita ansikte passion, tragedi och – i ett samtal med makens överklassmamma fyllt av illa dold förakt – subtil humor. Allt medan präster och hyresvärdinnor snörper på munnen åt kvinnan som vänder äktenskapet ryggen, och männen fria snurrar kring henne.