Betyg: 3 av 6

För några år sedan funderade en svensk dokumentärfilmfestival på att visa Torsk på Tallinn. Det är lätt att förstå hur de tänkte: på många sätt kom Killinggängets film – som nyttjar dokumentär stil för en fiktiv berättelse om ensamma män som reser till Estland för att träffa kvinnor – närmare dessa frågor än någon svensk dokumentärfilm har gjort.

Ja, vad är dokumentär, och vad är fiktion? Och var går gränsen? Den första dokumentärlångfilmen, Robert Flahertys Nanook of the north från 1921, visade sig ha iscensatta scener.

Och länge var idealet att skildra men inte påverka – med lätta kameror kunde regissören ingripa så lite som möjligt i skeendet. Men tror någon att regibröderna Maysles närvaro inte påverkade de extravaganta, scenljustörstande damerna Edith och Edith i Grey Gardens 1975?

I samma stund som det avslöjades att Joaquin Phoenix inte hade blivit galen och lämnat skådespeleriet så blev I’m still here, filmen om hans förlorade år (undertiteln lyder så), kallad för mockumentär; en fiktiv spelfilm som härmar dokumentärspråket.

Jag ser det såhär: kastar du in en giftorm i ett rum och filmar effekten, så fångar du ett dokumentärt skeende. Samma sak om du lägger en plånbok på gatan.

Phoenix är ormen och plånboken i ett. I I’m still here låter han skägget växa, förnedrar vänner, knarkar och beställer prostituerade. När han inte filar på den rapmusik han vill göra karriär med. Allt dokumenterat med skakig kamera av vännen Casey Affleck under ett års tid.

Jag är säker på att vissa medverkande som Sean Diddy Combs var med på det hela – de är för kända och skulle kunna stämma Affleck. Men de viktigaste objekten, de om vilka en berättelse skulle berättas, de visste inte: medierna och åskådarna.

Den råhet med vilken folk reagerar när Phoenix blir rappare – att välja ett område där autenticitet är a och o är ett smart val av rik viting som vill provocera – och småpsykotisk är vidrig. Men vidrigast är mediernas förmedling – deras oförställda hån som sedan sprider sig som ringar på internetvattnet.

Självfallet spelar det ingen roll för David Letterman (hos vilken Phoenix gjorde ett av få offentliga framträdande under året) om han är tokig. Tvärtom.

Intervjun där skådespelaren slår världsrekord i tics och Letterman frågar om hans samröre med UNA-bombaren är fortfarande ett ofta nedladdat klipp och utgör filmens jackpot och dramaturgiska topp: beviset på att Phoenix är galen fastslås under ett par minuter. Sedan är det sant. På internet.

Visst är det intressant att dessa frågor lyfts fram – även om det inte innebär att vi är en millimeter närmare svaret på varför redaktörer tycker det är viktigt att köpa in bilder på Britneys rakade sköte och varför folk vill se dem. Och varken de ointressanta Big Brother-snaskigheterna, fotot eller klippning håller för en långfilm.

Så när ni har sett I’m still here tycker jag ni ska leta upp Orson Welles F for Fake från 1972. Det är fortfarande den bästa och snyggaste filmen om autenticitet. Och det är fortfarande högst tveksamt vad i den som egentligen är sant.

Medv: Joaquin Phoenix m fl