Webb-tv
I början av tvåtusentalet hade Tyrell-koncernen kommit så långt i sin utveckling av robotar att de som togs fram i stort sett var identiska med människor - de kallades replikanter.
Betyg: 5 av 6
Det är inte lätt att hålla reda på de olika versionerna av Ridley Scotts science fiction-klassiker Blade Runner från 1982. Till tioårsjubileet släpptes en ”director’s cut” – som inte alls var gjord av regissören utan klippt av bolaget enligt anvisningar – och nu släpps det en ”final cut”, med Scott själv vid saxen. Dessa och några andra versioner släpptes tidigare i år på sju dvd-skivor samlade i en plåtportfölj.
För mig är det en form av historierevisionism. Skall man för att tekniken uppdateras måla om filmer med nya digitala penslar? Säger inte den dunkla estetiken i en sci-fi-film från tidigt åttiotal lika mycket om tidens anda som de hot som projiceras på världen anno 2019 - överbefolkning, klimatförändringar och giriga multinationella företag? Men främst handlar detta konstanta omarbetande, som en brittisk kritiker påpekade när filmen släpptes i fjol, om att den ursprungliga kraften i verket urholkas.
En anledning att glädjas över den nya versionen är dock att filmen återigen visas på bio. För Blade Runner gör sig bra på vita duken. Historien om polismannen Deckard (Ford) är, till både tema och estetik, en mörk noir med samma vemodiga filmpoesi som de bästa i genren – regniga gator och ledsen musik som följer ensamma män i ryggen. Deckard, som dragit sig tillbaka, är specialiserad på att jaga androider – så kallade replikanter – och tas i tjänst (direkt från baren, förstås) för att jaga fatt på en förrymd kvartett. Harrison Ford, som tog rollen för att han letade efter något med mer dramatiskt djup än de höjda ögonbrynen i Stjärnornas krig och Indiana Jones, fick jackpot med sin karriärs tyngsta roll. Den deprimerade snuten bär tungt den moraliska dimensionen i författaren Philip K Dicks förlaga. Somliga har sett ett etniskt rensande i mördandet av androidslavarna; jag ser en Deckard som reflekterar över medmänsklighet – vad skiljer egentligen replikanterna, med sina artificiella men levande minnen och känslor, från människorna?
Trots att Scott klippt in putsade och nya scener – som syns – så ser Blade Runner fortfarande ut som om den utspelar sig i en ärrad asiatisk megastad på ett sätt som en hel sci-fi-genre lönlöst försökt kopiera. Mest tjänar filmen på att Deckards berättarröst tagits bort, eftersom det lämnar mer utrymme åt den vackra symbiosen mellan stadens surrealistiska organism och Vangelis elektroniska musik.
