Betyg: 3 av 6

I den darwinistiska konkurrens som råder i min dvd-samling är reglerna omkastade. Popularitet innebär här inte alls någon framgång i kampen för överlevnad utan tvärtom utslitning och hot om utplåning. Det myckna tummandet av kladdiga och ivriga barnfingrar gör att somliga favoriter helt enkelt älskas till döds. Och där ligger den första Madagaskar-filmen mycket illa till.

En fåfäng lejonhanne, en snacksalig zebra, en hypokondrisk giraff och en godmodig flodhästfröken: tillsammans med en flock halvkriminella pingviner med en alldeles egen dagordning sätter de fart både på New Yorks midtown och så småningom även på den afrikanska ö som omtalas i titeln. Oj, vad den skivan snurrade i våra maskiner. Och faktum är att det gjorde den med föräldrarnas goda minne eftersom den var både gullig och smart i fint avvägda doser.

Och nu är det alltså dags för den mer eller mindre obligatoriska uppföljaren, och vad som omedelbart slår en är just hur mycket det känns som just en uppföljare i bemärkelsen uppvärmda rester. Manusförfattarna har mest bara stuvat om i det gamla receptet och tillfört en god portion sketchmaterial, vilket gör det hela till mer av en stirrig och osammanhängande nummerrevy än en film som står på egna ben.

Madagaskar 2 plagierar nämligen friskt från allt möjligt annat i samma genre, mest flagrant kanske från Lejonkungen. Men eftersom filmen inte menar någonting särskilt med något som den gör, utan bara plojar på och sprutar vitsar omkring sig, gör den heller inga anspråk på originalitet.

Ingenting av detta hindrar naturligtvis att flera av de nya revynumren är riktigt roliga. Men de är roliga på ett mer ansträngt och maniskt manér än tidigare. Referenserna till vuxen­företeelser, inklusive just darwinismen, viner högt över småttingarnas huvuden. Jag tror inte att förälskelsen blir alls lika intensiv denna andra gång.