Betyg: 5 av 6

”Trampa inte ner, misshandla inte och överlämna inte barnen åt morgondagens slaveri; förkväv inte, skynda inte på, pressa inte barnen.”Så skriver den polsk-judiske läkaren, författaren och pedagogen Janusz Korczak 1929. Tretton år senare följde Korczak sina barnhemsbarn i döden i Treblinka, trots att han blivit erbjuden fri lejd.

Det är honom jag kommer att tänka på när jag ser Michael Hanekes Det vita bandet. Filmen vann Guldpalmen i Cannes i våras och Europeiska filmpriset i helgen och har redan innan den nått vårt land hyllats av svenska kritiker. Vad finns att säga därutöver? Att Haneke med Det vita bandet etablerar sig som en kompromisslös försvarare av barnets rätt till respekt och därmed en mindre explicit efterföljare till Korczak.

Berättelsen om de underliga och otäcka händelser som sker i en nordtysk by strax före första världskrigets utbrott skildras utifrån byskollärarens perspektiv. Det är han som, många år senare, återger händelserna och ledsagar oss via berättarröst. Ändå är det barnkollektivet som är filmens verkliga protagonister och tycks finnas överallt; tyst iakttagande eller ivrigt hjälpsamma eller i färd med busstreck av varierande jävlighetsgrad. Barnen reagerar på psykisk och fysisk misshandel genom hämnd riktad såväl uppåt, mot förövarna, som nedåt, mot de än maktlösare – de yngre, de svagare, de förståndshandikappade.

Men Det vita bandet vore inte en Hanekefilm om det var en enkel historia om hur vuxnas förtryck av barn slår tillbaka. Valet av svartvit film skapar inte bara en historisk distans utan lyfter också fram de många nyanser som finns mellan vitt och svart, sanning och lögn, godhet och ondska. Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Det vita bandet sticker därmed ut – men här finns även åtskilligt Hanekestoff att spåra från hela karriären, från tv-tiden via den tyskspråkiga nittiotalstrilogin om det nutida Europa till de franskspråkiga 00-talsfilmerna. De förtryckta och revolterande barnen finner vi överallt, från Den sjunde kontinenten (1989) till Kod okänd (2000). Det minutiösa arbetet med ljudet, där vi hör vad som pågår utanför bild och ibland ser men inte hör ett skeende, känner vi från Funny Games (1997) och Dolt hot (2005). Vägran att ge förklaringar, viljan att provocera fram interaktion – reflektion, tolkning och analys – hos åskådaren genomsyrar hela hans produktion.

I Det vita bandet ges en tolkningsingång redan under den inledande minuten, medan bilden tonar upp från svart. Berättarrösten kopplar händelserna i den lilla byn till den tyska nationens kommande utveckling, vilket fått kritiker världen över att se filmen som ett förspel till Tredje riket. Och visst – de som förnedras av sina föräldrar 1914 har en generation senare barn i Hitler jugend. Men filmen är så mycket mer allmängiltig än så – den handlar om alla barn i alla länder i alla tider. Och vi ska heller inte glömma att berättarrösten under samma inledande minut tvivlar på riktigheten i sina minnen – vi kan aldrig vara säkra när det gäller Haneke.