Betyg: 4 av 6

Gérard Depardieu hör till de skådespelare som alltid, på gott och ont, sätter sin prägel på en film. I Mina eftermiddagar med Margueritte, regisserad av nära 80-årige filmveteranen Jean Becker, spelar han rollen av den godhjärtade men inte helt kvicktänkte Germain, som delar sina dagar mellan småknäck och grönsaksodling, den argsinta modern, herdestunder med flickvännen och stunder på krogen i sällskap av kamraterna, som alltför gärna driver med honom.

I parken gör han så en vacker eftermiddag bekantskap med en 95-årig dam, magnifikt gestaltad av Gisèle Casadesus. I hennes sällskap inleder han en oväntad upptäcktsresa in i ordens och litteraturens värld. Inte för att han själv kan läsa så värst bra – men se och lyssna, det kan han.

Margueritte med två –t (hennes far kunde inte stava) läser högt, och får honom att förstå att han inte – som han själv alltid trott – saknar huvud. Det ligger bara i träda. Återblickar till en kärlekslös barndom, och med en lärare som nästan får Caligula i Hets att blekna, får en smula övertydligt förklara orsakerna.

På visst sätt kan man kanske med fog finna Beckers film hopplöst föråldrad eller alltför sentimental, helt enkelt baserad på klichéer om franskt småstadsliv.

Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att motstå de bägge huvudrollsinnehavarna, som är lika övertygande som rörande. Den store okunnige klunsen och den lilla bräckliga lärda damen, spröd som en glasfigurin i ett skyltfönster Germain brukar passera om dagarna, utgör onekligen ett udda par. Men deras vänskap växer sig stark under en lång serie av eftermiddagar. Och för båda kommer den att bli livsavgörande.

Nog är det, varje tänkbar invändning till trots, en film som värmer sinnet under frusna vinterdagar.