Betyg: 5 av 6

Alltsedan Disneys sjuttioåriga Pinocchio har den animerade filmen effektivt förgulligat klassiska sagor till medhårsstrykande oigenkännlighet. Och när Shrek tog världen med storm via förfulning och ironi trodde jag att vi aldrig skulle få se traditionellt grymma och fantasieggande Grimmska berättelser på bio igen. Den tyska animationen Tre rövare, baserad på en barnbok med samma titel, bevisar att jag uppfriskande nog hade fel.

Handlingen ter sig på pappret nog så snäll: söt föräldralös flicka i skär klänning blir på den knaggliga vägen till barnhemmet kidnappad av ett fruktat rövargäng vars hjärtan hon småningom vinner. Det oskuldsfulla barnets veknande effekt på ett förhårdnat skurksinne är ett välbekant tema men här kläs det i en visuell och audiell skrud som får berättelsen att spraka av fräschör.

Animationerna är oemotståndligt rika, mättade och med samma frissiga yvighet som kännetecknar Per Åhlins verk (här finns för övrigt många paralleller till Resan till Melonia). Öronbedövande muskedunder avlossas, rakblandsvassa yxor viner och ugglor skriar i en magisk skog med tillhörande rödlysande svampar, kväkande grodor, kringelkrokiga grenar, snirkliga enhörningar och stalaktittäta grottor. Och i skogsbrynet ligger barnhemmet som styrs med järnhand av en fruktad och sötsaksglupande föreståndarinna som fått stenskulpturer att förvridas i fasa inför hennes åsyn.

Här sparas således inte på krutet och här kvarstår inga svängar att ta ut. Tre rövare är ett tjusigt, svängigt och läskigt äventyr att uppslukas av – men inte ta med minstingarna på. Sjuårsgränsen är befogad, jag lovar.