Betyg: 3 av 6

Om jag inte har missförstått fullständigt så är det här inte fråga om att Pippa Lee lever eller tidigare levde ett hemligt liv så mycket som att hon inte riktigt förstår hur det liv hon faktiskt lever blev som det blev. Och hon förstår inte varför hon är så frustrerad. Om vi ska vara petiga förstår hon inte ens att hon faktiskt är frustrerad. Hon ler och gör vad hennes barn och åldrige make förväntar sig av henne och hoppas att alla ska vara nöjda och glada.

Rebecca Miller, dotter till Arthur, har filmatiserat sin egen roman om en medelålders hemmafru som är gift med en mycket äldre man och som plötsligt vaknar upp i ett äldreboende i sömniga Connecticut. Våningen i stan är nu ett minne blott. Maken har ett bräckligt hjärta och vill bromsa in. Hon intalar sig att detta passar henne också. Men den som kladdar med mat mitt i natten i det piffiga köket, visar sig vara hon själv. Pippa Lee gör konstiga saker i sömnen. Och den enda hon kan prata med är pensionärsgrannarnas stökige son som har en enorm Jesustatuering över hela överkroppen och som är betydligt yngre än vad hon är.

Frekventa tillbakablickar ger oss snapshots från tidigare faser i Pippas liv: en labil mamma som var galen i piller, en lesbisk moster med vilda lekkamrater, sena tonår utan mycket till styrsel, en efterlängtad trygghetskänsla när hon tas om hand av den bildade bokförläggare som gör henne till sin dekorativa troféhustru.

Vi blir som vi blir genom att fortlöpande omskapa oss själva i enlighet med omgivningens förväntningar, och den anpassningen kan gå litet väl långt. Tryggheten har ett pris, helt enkelt. Jag har egentligen ingenting att invända mot detta, även om jag inte kan tycka att det är sådär vansinnigt originellt eller att filmen utvecklar denna insikt på något spännande sätt. Den är snygg och välspelad, men aningen överprydligt och kraftlöst vuxenbeige. Den pratar för mycket om idéer som väger för litet.