Betyg: 6 av 6

Det går just nu en norsk våg över Sverige. Äntligen. För det görs så mycket bra i Norge. Förutom att sträckläsa Karl-Ove Knausgårds Min kamp, kan man följa Øisten Karlsens tv-serie Dag i SVT, av DN utsedd till höstens höjdpunkt och av SvD beskriven som en pärla. På Stadsteatern respektive Dramaten firar norska regissörer som Alexander Mørk Eidem och Eirik Stubø triumfer med sina föreställningar. På biograferna går filmatiseringen av bästsäljaren Jo Nesbøs Huvudjägarna och i helgen tog Joachim Triers Oslo, 31 augusti välförtjänt hem Bronshästen på Stockholm filmfestival.

Oslo, 31 augusti är Joachim Triers imponerande andrafilm. Som det stod i motiveringen till Bronshästen är den ett perfekt porträtt av regissörens egen generation född på 70-talet och en fortsättning på hans starka första film Reprise, som tyvärr aldrig fick svensk distribution. Reprise handlar om ett gäng 20-åriga manliga författarembryon, valpiga, självupptagna och misogyna. Självförhärligandet ställs mot självtvivlet. En av huvudpersonerna är Philip, spelad av Anders Danielsen Lie, som efter debutboken går in i en psykos. Men filmen slutar ändå i en ljus ton med alla de presumtiva författarna i hamn, kanske mera dröm än verklighet.

Oslo, 31 augusti kan ses som en svartare och betydligt tyngre fortsättning på Reprise. Huvudrollen, som denna gång heter Anders, spelas åter av Anders Danielsen Lie, nu i 30-årsåldern. Ungdomens första berusning har gått över liksom drömmen om att förändra världen.

Reprise började med ett satiriskt skildrat 1-majtåg. De unga författarna in spe drömmer om att resa ut i världen bort från det inskränkt nationalistiska Norge. Oslo, 31 augusti börjar med nostalgiska tillbakablickar på ett oskuldsfullt Oslo från slutet av 60-talet och början av 70-talet, när huvudpersonerna var barn. De åkte inte ut i stora världen mer än på besök, de blev kvar i Oslo. När vi träffar Anders är han på väg att ta sitt liv, men ångrar sig. Han ger livet en chans till, ett dygn. Anders har tillbringat en längre tid på ett behandlingshem för narkomaner. Han har fått en dags permission. Finns det någon mening med att fortsätta leva?

Anders möter en gammal vän, familjefar och akademiker. Efter en första skämtsam samtalsrunda faller masken. Vännen känner att han drunknar i trivialiteter i ett äktenskap utan sex och en karriär utan mål. Anders söker ett jobb på en kulturtidskrift, men han tröttnar ganska snart på upplägget ”att belysa Sex & the City ur ett schopenhauerskt perspektiv”. Han festar med gamla vänner, han festar med nya vänner, han träffar en söt studentska. Han försöker träffa sin syster. Han sitter på kafé och tittar och lyssnar på människorna runt omkring sig med sina orealistiska förväntningar på livet.

I en monolog beskriver han sina föräldrar som liberala och öppna, som sagt till honom att allt är möjligt, att han kan bli vad han vill. Det finns ingen eller inget som kan hindra honom från att förverkliga sig själv. Men allt han upplever är tomhet, mörker och trötthet – han känner ingenting.

Det luftburna fotot, den välavlyssnade dialogen, det såriga spelet, det välavstämda soundtracket, allt sammantaget gör att man sitter trollbunden i en och en halv timme. Men framförallt lyfts filmen av Anders Danielsen Lies nakna ansikte, som likt en spegel återger varenda nyans av hopp och förtvivlan. Oslo, 31 augusti skildrar en tidspessimism lika konsekvent som skoningslöst.