Betyg: 3 av 6

13-åriga dottern fick följa med på pressvisningen av Valentine’s day. Hon har sett den brittiska episodfilmen Love actually – en julfilm på kärlekstemat – minst 50 gånger, och tillsammans kunde vi snabbt konstatera att Valentine’s day är en löst inspirerad amerikansk remake, där julen är utbytt mot Alla hjärtans dag. Båda filmerna är lika stjärnspäckade. Och precis som Love actually är Valentine’s day aningen ojämn, som det lätt blir i episodfilmer, även om stjärntätheten borgar för en välspelad film. Enstaka episoder är tydligare präglade av sin brittiska inspirationskälla, även om förutsättningarna här är helt annorlunda: den lilla pojken med kärleksbekymmer, eller en vild jakt mot tiden på en flygplats. Annars är det inte så mycket i enskildheter, utan till själva sin struktur som de liknar varandra: par som möts och skils, lycklig kärlek blandad med olycklig.

En styrka i Valentine’s day är tidens och rummets enhet. Den utspelas så gott som helt i Los Angeles under ett enda dygn. Det skapar en viss dramatisk förtätning.

Vad som däremot saknas, för att nu fortsätta jämförelserna, är den satiriska udd som kan glimta till i Love actually och ge en helt annan dimension åt historien än kärleksförvecklingarna. I Alla hjärtans dag-tappning tenderar kärleken att bli lite jolmigare.

Värt att notera i Valentine’s day är mannen som gärna citerar den sufiske poeten Rumi, född i Afghanistan 1207. Där dagspolitiken är problematisk får poesin och kärleken kompensera. Så har Hollywood alltid fungerat.

Tre prickar, sa jag till dottern. Hon tyckte jag var hopplöst ogenerös. Men Valentine’s day är hur som helst en feel-good-film i februaritristessen..