Webb-tv
Med kongeniala metoder: videodagbok, konsertbilder, övervakningskamera, turnédokumterande och underfundiga animationer har regissörerna Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand gestaltat något så ogripbart som den kreativa processen för ett av landets finaste - och mest hemlighetsfulla - musiker.
Betyg: 3 av 6
”Tålmodig, metodisk, noggrann, ambitiös. Om den naturvetenskapliga forskningen hade ett soundtrack skulle det vara skrivet av José González” står det på hemsidan till naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet.
För sju år sedan tog José González ledigt från sin doktorandtjänst i biokemi för att satsa på musiken och slog med sin stillsamma gitarrpop och mörka stämma igenom stort. De suggestiva Nick Drake-doftande låtarna letade sig in i tv-serier och reklamfilmer och González blev ett hushållsnamn i den svenska popvågen. Men forskarkarriären fick läggas på hyllan – cellodlingarna dog i labbet när han var ute och spelade.
Mikael Cee Karlssons och Fredrik Egerstrands dokumentär om den 32-årige göteborgaren är en filmisk motsvarighet till musiken; långsam, dunkel, repetitivt och inte särskilt privat. González följs under tillkomsten av ett album och på turnerande världen över. Genrens stapelvaror – konventionellt filmade konserter, hotellrum och intervjuer – kompletteras av en slags videodagbok där fasta kameror i studion ska ge inblickar i den skapande processen.
Om det är sparsamt med biografiska fakta (föräldrarnas flykt från Argentina skildras i en kort animerad sekvens) så läggs desto mer tid på González tankar om hjärnans utveckling, illustrerade med naivistiska animationer. Som bäst sammanförs eller kolliderar hans olika sfärer, som när han frågar sig hur hjärnan påverkas av att man spelar melankoliska låtar hela dagarna. Eller ett invecklat resonemang om fotoner som klipps till en befängd intervju där en asiatisk journalist kallar González för musikens Paulo Coelho och frågar om hans första kyss. En krydda av det som tycks överraska så många: att man kan vara framgångsrik popmusiker och samtidigt diskutera evolutionär psykologi.
Filmen förlorar dock på att formmässigt ligga nära sin persons långsamhet och bara följa med. Det är som med González musik; du sugs in i en hypnotisk melodi men behöver inte vara hyperaktiv för att få krupp av det enformiga i en hel skiva.
När Cee Karlsson i debutfilmen Hälsningar från skogen lade örat mot sin hembygd så lyfte den bearbetade, personliga filmformen berättelserna. Det fanns en avsändare.
I The extraordinary ordinary life of José González finns exakt en scen med samma kvalitet: en kamera till synes kvarlämnad på en bardisk registrerar ett samtal mellan musikern och en kvinna efter en konsert. Hans sneda leende, fingrarna som trummar på glaset när hon, en röst som vi aldrig får se, jämför honom med en artist han inte tycks bry sig om. Ett awkward moment som amerikanerna säger, och som sådant fångar det både González person och en musikers turnétillvaro.
Jag förstår intentionen i att skildra det extraordinärt vanliga genom ett porträtt i samklang med González natur. Men porträttet skulle ha tjänat på känslan av att regissörerna hade gett det mer personlig styrning och stil. För precis som José González sävliga röst blottlade något nytt i covern på The Knifes dansgolvshit Heartbeats, så kunde mindre följsamhet här ha gett andra sidor än de förväntade – och en film som höjde sig över tv-dokumentärernas dussinporträtt.
The extraordinary ordinary life of José González visas på Hagabion i Göteborg 13–19 augusti. Sedangår den på turné i sex städer, där den endast visas några dagar åt gången. I Stockholm visas filmen 20–26 augusti. Sedan går den vidare till Malmö, Jönköping, Västerås, Norrköping och Lund.
