Betyg: 2 av 6

Nyzeeländska uppväxtskildringen Boy är, liksom Taika Waititis förra film Eagle vs. Shark, inlindad i den tokroliga indiefilmens stilistiska sockervadd. Året är 1984 och den 11- årige maoripojken Boy (Rolleston) lever med syskon och farmor på en gård; mamman är död och pappan sitter i fängelse, men sonen påstår att han är djuphavsdykare. Så gasar en bil upp i natten och den idealiserade fadern återvänder.

Redan det grafiska anslaget bär med sin spretiga handstil på genrens irriterande naivitet. En mall som med sina fantasier (tablåer på pappan som dykare och samuraj), sina tokiga namn (Boys vänner, de som inte är getter, heter Dallas och Falcon Crest) och sina inslag av intertextualitet (barnteckningar) har tagits från gudfadern Wes Anderson och mer eller mindre lyckat anammats i filmer som engelska Son of Rambow. Boy har kopplingar till den senare; familjerelationer i 80-talets populärkulturkontext, där Michael Jackson – Boys hjälte – är en ständig referens.

Problemet är den hårfina gränsen mellan att nyttja stilen som en charmig yta full av metaforer (som Anderson gör) och att fastna i gimmickar som skymmer känslor. Boy är som att gå till biblioteket och låna en stram novell om en son med skev uppfattning om sin far, där en tidigare låntagare ornamenterat varje bokstav tills krusidullerna skymmer meningsbyggnaden.

Så när dramaturgin – upphackad av parafraser på Thriller–videon – i tredje akten ger plats åt Boys oundvikliga yttrande ”Jag trodde jag var som du, men det är jag inte!”, då har man för länge sedan slutat bry sig om huruvida grabben får göra en enda tafflig moonwalk till i livet.