Webb-tv
SNABBA CASH är en realistisk thriller regisserad av Daniél Espinosa, baserad på Jens Lapidus succéroman. Johan ”JW” Westlund lever dubbelliv som stekare på de hetaste inneställena på Stureplan.
Betyg: 4 av 6
Redan har besvikna mumlanden hörts: vart tog den magnifika orgiescenen vägen? Varför fick vi inte se mer av det dekadenta Stureplan? Och syrran, då, vad hände med henne? Manusförfattaren Maria Karlsson har lika modigt som skickligt omstöpt Jens Lapidus Stockholm noir-roman till en tät film. Det går käpprätt åt helvete utan omvägar. Att händelser, språkbruk och fördjupningar som var viktiga för det litterära berättandet strukits är enbart av godo.
Några minuter in i Snabba cash står det också klart att regissören Daniél Espinosa skapat ännu en film som är stämnings- snarare är storydriven. Vad som faktiskt sker, varför och hur de olika händelserna hänger samman, är inte det primära. Precis som i debuten, den skönt sommarslöa Babylonsjukan, är det i stället känslan som är i centrum. Slackers har här ersatts av giriga människor som gör vad som helst för stora pengar och som virar in sig i härvor av lögner som snart är omöjliga att frigöra sig från. Varje sprattel gör trasslet tätare.
Det är svennen JW (Kinnaman) från Robertsfors som finansierar sina lekar i överklassen med svarttaxikörningar tills han får nys om mer inkomstbringande business. Latinon Jorge (Padin) som rymmer från fängelset och planerar en kokainaffär av enorma mått. Och juggen Mrado (Mrsic) som kallsinnigt driver in stålar åt maffian med den åttaåriga dottern sovande i baksätet.
Alla försöker de hålla sina liv indelade i en privat och en professionell sfär, men ingen av dem lyckas. Familjer dras in, oskyldiga kommer till skada och relationer kraschar. Desperationens panikvrål genomfar filmen men hörs nästan aldrig, för ljudspåret är osedvanligt rensat från direktljud. I stället åtföljs de fantastiskt väl sammanklippta bilderna av orolig musik – som visserligen blir malande efter ett tag. Man hinner även tröttna på Joel Kinnamans i häpnad uppspärrade ögon och särade läppar.
Men det är onekligen skönt att slippa dialog ibland, skönt med en film som litar på det visuella berättandets kraft. Och som törs göra publiken besviken på rätt sätt.







