Betyg: 5 av 6

Redan för tjugo år sedan utforskade Abbas Kiarostami frågor om kopior och original. Filmen Close up baserades på ett verkligt rättsfall om en person som utgav sig för att vara regissören Mohsen Makhmalbaf. När Kiarostami återvänder till liknande ämnen, i sin första långfilm gjord utanför hemlandet Iran, är det skickligare, snyggare och framförallt mer berörande än det som för två decennier sedan mest blev en intressant frågeställning om autenticitet och identitet.

Ett par möts i Toscana, till synes av en slump. Engelsmannen James (Shimell) föreläser i trakten med anledning av sin nya bok Confirmed Copy. En namnlös fransyska (Binoche) är där och lyssnar. Hon bjuder ut honom och de åker på en söndagstur till en närliggande by. Samtalet leds från James studieämne – om kopior i konsten har samma värde som original eftersom de leder till originalet och därmed stärker det – till känslor och relationer som snart diskuteras utifrån liknande principer.

I byn där de har hamnat finns nämligen en populär plats att gifta sig på. Han betraktar seriegiftermålen med cynisk avsmak, hon låter sig dras med i känsloyran. Han avfärdar nyförälskelsen och menar att den inte kan överleva: allt förändras. Inför brudklänningarna, men också statyer av män och kvinnor, börjar de diskutera sina tolkningar och reaktioner. Här tangerar regissören sin förra film Shirin, där teateruppsättningen av ett persiskt epos skildrades genom publikens ansiktsuttryck. Det vill säga: är värdet i känslor och konst det vi tillmäter dem, eller finns där något inneboende?

Även om de rent filosofiska aspekterna av filmens konstdiskussioner är intressanta (i synnerhet idag, när filmmediet självt snart är heldigitalt och således en serie exakta kopior) så är den stora behållningen sättet som Kiarostami utvecklar diskussionerna till ett smart känslospel mellan paret. Det låter oss återupptäcka den så många gånger berättade historien om äktenskap som gått i stå, om älskande som inte ser varandra, och om åldrande.

När vår nyfikenhet på relationen stiger noterar vi också varje ord och varje beröring noggrannare. Juliette Binoche och William Shimell imponerar i de olika nivåer spelet antar under relationens förändring; att de dessutom talar olika språk (ömsom italienska, franska och engelska) gör sitt för blottläggandet av vad som är ”äkta” mellan dem. Även formmässigt leker Kiarostami med frågor om kopior och original – antalet speglar och reflektioner som indirekt återger konstverk, statyer och människor står bara en lekfull Ingmar Bergman efter. Det är enkelt, men vackert.

För övrigt: sett till den mängd åkningar över mjuka toskanska kullar och genom stenlagda gränder som Möte i Toscana bjuder på så har den svenska distributören förvisso fog för titelvalet. Och namn som anspelar på Italien och dess regioner fungerar säkert bra när man säljer kokböcker. Men nog hade ändå originalet, Copie Conforme (bestyrkt kopia), varit mer passande än att kopiera rubriken ur en reseannons – för detta stärker på intet sätt en originell film.