Betyg: 4 av 6

I namnlösa floder strömmar människor från länderna i Latinamerika via Mexiko norrut hopkurade på tågtaken med förhoppningen att ta sig in i USA.

Det finns inte ord att beskriva den olidliga tillvaron för den mexikanska gängmedlemmen Caspar och hans adept Smiley, fortfarande en pojke. Misshandel, mord och våldtäkt är bara början för att meritera sig för medlemskap i något som mest liknar en självförtärande kannibalstam. Det våldsamma livet i favelan har skildrats så många gånger på film nu att det snuddar vid att bli schablon, värre för varje gång.

Caspar får efter en sällsynt vedervärdig händelse nog och bestämmer sig för att sticka. Under sin flykt möter han den unga flickan Sayra, som hämtats av sin far till hans nya familj i USA. Hon tyr sig till honom.

Jag kan tycka att Fukanaga skildrar den våldsamma kriminaliteten Caspar lever i på bekostnad av den normala tillvaro som Sayra kommer ifrån. Det sägs litet vagt att det inte finns någon framtid för henne hemma. Men vad finns det för framtid för henne i USA? Fast det är förstås gängmedlemmarnas jakt på Caspar som ger filmen dess puls. Och det är spännande det ska medges.

Från tågets tak ser man svindlande vackra landskapsvyer till smekande latinska rytmer. Någonstans känns det som om alla dessa företagsamma människor lämnar paradiset för en okänd och mycket sämre tillvaro. Det är inte utan att man skulle vilja se en film som skildrar vad det var som gick snett i det latinamerikanska samhällsbygget istället för att följa ännu en nedstigning i helvetet.