Webb-tv
CAMINO är ett äventyr om en elvaårig flicka som på samma gång drabbas av den första kärleken och beskedet om en dödlig sjukdom.
Betyg: 3 av 6
En liten flicka i de allra tidigaste tonåren ligger för döden under svåra plågor i en sjukhussäng i Pamplona i norra Spanien. Tumören i ryggraden förlamar henne, cellgifterna framkallar ideliga kaskadspyor, hon har förlorat synen och upplever starkt att hon gradvis ruttnar inifrån och stinker i högan sky. Vid sängen står en bister svartrock och talar om för de förtvivlade föräldrarna att de ska känna tacksamhet.
Och precis där brister det för den stackars pappan, och som man har väntat på det. Med ett stilla, återhållet raseri frågar han vad det finns att vara tacksam över i just den här situationen. Frågan besvaras inte där och då, men det har tydligt framkommit hur prästerna från Opus Dei resonerar. Att Gud skickar dessa svåra prövningar på den lilla Camino, som hon heter, antyder att hon är utvald. Kanske kan detta martyrium rentav resultera i en helgonförklaring för deras unga sektmedlem. Och vore inte det finemang, så säg? Kanske vore det bästa att helt enkelt avbryta all behandling och lägga saken i Den Allsmäktiges egna händer?
Lilla Camino heter inte som hon heter av en slump. El Camino (Vägen) är namnet på en av Opus Deis heliga skrifter, författad av grundaren Josemaria Escrivá (befordrad till helgon 2002) och utgiven i definitiv form 1939. Här uppmanas de rättrogna att bekämpa mjukhet i sinnet och andlig lättja eftersom Herren, enligt Skriften (Uppenbarelseboken), kommer att spy ut den som är ljum ur sin mun. Hårdhet, beslutsamhet och försakelse är vägen till himmelriket.
Regissören, Javier Fesser, är mycket tydlig: För prästerna är Camino just en väg, ett medel för att uppnå ett högre mål. Genom att man kletar skuld över allt som är förknippat med glädje och njutning, förlorar det jordiska all sin lockelse. Att som Camino tvingas lämna denna jämmerdal i förtid blir därmed en välsignelse, förstås. Att gnälla över att dottern redan nu får möta sin skapare är ett tecken på att man är just ljum och oförtjänt av den gudomliga kärleken.
Denna tydlighet drivs dock väl långt, kan man tycka. Som i en scen där Caminos storasyster, Nuria, som har lämnat familjen för att bo på ett Opus Dei-center, avböjer att tala med pappan i telefon. Poängen här är att sekten mycket medvetet och metodiskt slår in en kil mellan familjemedlemmarna eftersom det är Gud och inte pappan som är den egentliga pappan, men Fesser klipper över till närbild på den bedrövade fadern åtminstone en gång för mycket i sin pedagogiska iver. Så förtvivlat komplicerat är det faktiskt inte.
Det finns en gräns där argumentationen övergår till manipulation, och även Fesser använder otvivelaktigt den söta lilla Camino för sina egna syften och kramar vällustigt varje tår som går att utvinna ur hennes sorgliga öde. Men hans egna syften är aningen grumliga.
Det är inte så att filmen är rätt och slätt religionsfientlig. Och det är inte heller så att den ödmjukt lovsjunger jordelivets små sinnliga njutningar i kontrast mot kristendomens – eller åtminstone Opus Deis – programmatiska avståndstagande. Nej, här öppnas istället en alternativ pärleport till någon sorts hemsnickrad sagoreligion som prisar den oskuldsfulla renheten i den första förälskelsens barnsliga upphetsning.
Ett mirakel! Det som är mysigt är också gott. Och just genom sin oskuldsfulla renhet blir Camino ett språkrör för tillvarons innersta, heliga väsen.
Om detta kunde vara tänkvärt förutan all ymnig sentimentalitet, är omöjligt att avgöra.
