Betyg: 5 av 6

Colin Firth slog igenom stort som den stilige Mr Darcy i tv-serien Stolthet och fördom, så stort att han nästan blev ett med rollen. Bridget Jones är i boken såväl som i filmen med samma namn helt fixerad vid Mr Darcys blöta skjorta och stalkar den stackas Firth. I fortsättningen – möjligen medvetet – tonade han ned sin image som kvinnotjusare i roller som fotbollsnörd i Fever pitch och målaren Vermeer i Flicka med pärlörhänge och lätt glömda roller i Små skandaler och Mamma mia!. Ett tag kändes det som om Colin Firth var på väg ut i kulissen. Men så kom han igen i Tom Fords A single man, förödande elegant och tragisk som George som mist sin livspartner, men inte kan visa sin sorg offentligt för någon utom väninnan Charley. Det var en storartad rollprestation som han nominerades till en Oscar för, men inte vann.

Rollen som kung George VI kan ingen göra honom stridig. Filmen är hans från första till sista rutan.

Lika skarpskuren som han var i A single man, lika medvetet konturlös är han som den osäkre prins Albert, Bertie kallad i den engelska kungafamiljen. Alltid nummer två efter kronprins Edward, den snygge och sportige trendsettern, som charmade en hel värld. När Edward abdikerade för att gifta sig med sin älskade Wallis Simpson 1936 tvingades Albert, nu George VI, fram i strålkastarljuset.

Stackars Bertie hade hellre dött. Efter ett katastrofalt framträdande var han mer eller mindre befriad från alla offentliga uppdrag på grund av sin svåra stamning.

Colin Firth får oss att uppleva Berties svårigheter rent fysiskt, där han krampar med hela kroppen för att få ut orden ur munnen.

Självfallet hade man redan försökt få bukt med stamningen på olika brutala sätt. Bland annat med Demosthenesmetoden, det vill säga att försöka prata med kulor i munnen. ”Spit it out! Spit it out!” befaller hans far gång på gång uppfordrande, syftande på ordet som fastnat.

Så får Bertie tack vare sin hustru, nuvarande drottning Elizabeth II:s mamma (spelad av Helena Bonham Carter) kontakt med den självlärde talpedagogen Lionel Logue, spelad av Geoffrey Rush. (Som en liten blinkning till publiken spelas hans hustru av Jennifer Ehle, Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom.)

Rush är något av en specialist på udda karaktärer, minns hans galne pianist i genombrottsfilmen Shine. Det känns som han bara väntat på att få spela den psykiatrikerliknande Lionel mot Colin Firths hämmade Bertie, För under sessionerna är de just Lionel och Bertie med varandra.

Det Lionel gör är att bit för bit locka fram det han tror är själva knuten i problemet, Berties barndom, något som han inte pratat om med någon. Dialogen är sublim liksom spelet mellan dem. Det är ett givande och tagande som i ett klassiskt pas de deux, där de omväxlande briljerar var för sig och tillsammans. Den resa Bertie gör är både komisk och rörande. Elddopet kommer när andra världskriget bryter ut och kungen måste tala till sitt folk i radio.

The King’s speech är en eventuellt något tillrättalagd berättelse om att övervinna svårigheter mot alla odds. Man kan inte låta bli att tänka på fortsättningen. George VI:s äldsta dotter Elizabeth blev drottning, medan hennes yngre syster prinsessan Margaret levde i hennes skugga som reserv. Framförallt tvingades hon av sin syster att avstå från den man hon älskade därför att han var frånskild. Medan Elizabeth lever på, dog Margaret i förtid, gravt alkoholiserad. Liksom sin pappa rökte hon också för mycket. Jag hoppas att han hade stått på hennes sida.