Det här är ingen kontroversiell film. Tack och lov. Gaygrejen är inte alls grejen. Och poängen är följaktligen inte att en familj idag kan se ut lite hur som helst, utan istället att en familj idag och alltid är en pågående process, ett projekt vars gränser och förutsättningar fortlöpande kommer att prövas och omprövas i och med att tiden går och de medverkande personerna åldras och i vissa fall även utvecklas.

Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) är helt enkelt tonårsföräldrar. De har en son som skejtar och småbusar och en dotter med toppbetyg i allt, snart på väg till college. Att de bägge är kvinnor har främst en dramaturgisk funktion. Det sätter intrigen i rörelse eftersom det finns hos barnen, främst hos sonen, en växande nyfikenhet på det biologiska ursprunget, och det finns, någonstans ute i den stora staden Los Angeles, en spermadonator som det går att kontakta i och med att dottern nu har fyllt 18.

Han heter Paul (Mark Ruffalo) och närodlar biodynamiska grönsaker med framgång. Han är kanske inte någon intellektuell atlet, vilket framför allt Nic skulle önska, men han är heller inte någon underhållningsindustriell kliché. Paul är en skön kille i ett stadium av avancerande medelålder och som någonstans i sitt inre börjar fundera på och längta efter familjebildning. Och plötsligt får han två biologiska barn och deras medföljande mammor på halsen, en situation vars innebörder han med entusiastisk nyfikenhet börjar utforska.

Inom ramarna för vad som realistiskt sett går att göra inom genren, är detta en helt förtjusande relationskomedi där trötta konventioner lyser kraftigt med sin frånvaro. Ett lustfyllt ensemblespel andas varmt liv i ett intelligent manus; filmen försätter sig i mild och munter självsvängning.

Liksom ofrånkomligt kantrar den i slutet över mot en mer fyrkantig melodram med tårar och kramar enligt schablonmodell, men det gör inte så mycket. Då är vi redan så tacksamma.