Webb-tv
PUSS är en komedi om intriger bland ett gäng ambitiösa, neurotiska unga kvinnor som driver en dålig amatörteater på en liten bakgata i Stockholm och killarna runt dem.
Betyg: 2 av 6
Att påstå att förväntningarna på Johan Kling är höga är en underdrift. Är det en svensk film jag i egenskap av festens jourhavande filmkritiker har fått diskutera på senare år så är det just Darling. (Och, ja tack, det är en välkommen paus från gnället om svensk films uselhet). Redan filmaffischen tycks avslöja att Kling själv har känt pressen att leva upp till debuten: som en fotnot till titeln påpekas att Puss, det är en fjäderlätt komedi. Som i: förvänta er inte mer av samma sak.
Och nog är detta så långt ifrån ett stiliserat, modernt klassresedrama med blott två huvudkaraktärer man kan komma. Puss är en ensemblekomedi om en teatergrupp inhyst i en källare i Stockholms innerstad, där det finns lika många intrigtrådar som väggarna pryds av pretentiösa kulturplanscher.
Teatern leds av regissören Katja (Thorson), i färd med att sätta upp det egenskrivna stycket Mother. Hennes bestyr med trilskande skådespelare ligger i nivå med att få rätsida på förhållandet med sin pojkvän (Alexander Skarsgård), en hunk av glidande och undanglidande brattyp. Runt dem cirkulerar självupptagna teaterdivor av hon- och hankön samt en inbunden svartklädd tekniker (Gustaf Skarsgård). Folk är otrogna, det stjäls ur loger, smygsups, och ett strategiskt placerat titthål i duschväggen inbjuder till ytterligare problem. Situationen för den konkursmässiga teatern ställs på sin spets när hyresvärden (Mikael Segerström) hotar med vräkning och börjar smyga i lokalerna för att dokumentera snedsteg.
En bra ensemblekomedi – fjäderlätt eller ej – är ett svårt aktstycke: av ett tjog skådespelare bör några bli till fullödiga karaktärer. Manuset behöver en (minst!) bärande röd tråd som krokar fast oss genom karaktärsväxlingarna; såvida inte karaktärerna är mänskliga nog att förvandla scenerna till något intressant och inbjudande. För att inte tala om humor och någorlunda rapp dialog. Allt detta saknas i Puss – trots att den huvudsakliga röda tråden verkligen är blodigt allvar.
Redan en av filmens grundpremisser är problematisk för vårt engagemang: är det någon som faktiskt tror att en alternativ liten teaterscen, kämpande på ruinens brant, skulle bestå av skådespelare som beter sig likt högstadieungdomar intvingade i ett skoldrama? ”Repetera!? Näää. Usch vad tråkigt.” En film är illa ute när man efter ett par scener undrar varför folk är där överhuvudtaget.
Men värst är att det babblas i det oändliga, tills varje skämt för länge sedan är dött och varje förveckling tömts på humor. Babblas det inte så får vi situationen förklarad för oss en gång till i bild – ifall vi inte fattade först liksom.
Det bästa som kan sägas är att Puss ändå har ett visst driv och en tillbakalutad stämning, och att Kling får plats med alla historier. Fast berättarsättet, där kameran i övergångsscenerna glider från karaktär till karaktär med glada trudelutter på ljudspåret, gör att filmen ligger farligt nära en tv-såpa.
Resultatet är trist, men den här miljön i den här genren – så vanlig i till exempel fransk film (tänk Agnès Jaoui) – vill man gärna se mer av i samtida svensk film, där teatervärlden med alla sina möjligheter till komedi- och metauppslag mest behandlas med blytung hand.
Medv: Susanne Thorson, Alexander Skarsgård, Gustaf Skarsgård, Moa Gammel m fl.
