Webb-tv
FISH TANK är berättelsen om Mia (KATIE JARVIS), en stökig 15-åring som bor med sin mamma och jobbiga lillasyster. Hon har stängts av från skolan och är utfrusen av sina vänner.
Betyg: 5 av 6
Andrea Arnolds hyllade debutfilm Red Road var en studie i besatthet, fastklängandet i ett förflutet som inte kan göras ogjort men väl hämnas. Den gick i mörka, röda toner och utspelade sig i Glasgows urin-och-sprej-sjabbigaste förorter. Uppföljaren Fish tank – också den hyllad om än inte lika extatiskt – är vid en jämförelsevis en lätt film. Om frigörelse, maskrosmentalitet och djävlar-anamma. I ljusblåa, krispiga toner och med miljöer från Essex utkanter; betonggråa miljonprogram med loftgångar och närhet till havet.
Berättelsen är tonåriga Mias och uteslutande Mias, kameran lämnar henne aldrig ur sikte. Hon bor med sin partyglada mamma och kaxiga lillasyster och tillbringar dagarna med att öva streetdance i stället för att gå i skolan. När mammas nya kille flyttar in blir hon för första gången sedd av vuxenvärlden; Connor intresserar sig för hennes nya danssteg, uppmuntrar henne att gå på auditions och är så allmänt schysst att man börjar ana oråd. Mia blir förälskad – kan den charmigt livsglade Connor hantera deras relation?
Häri ligger en stor del av Arnolds styrka: att spela på publikens förväntningar om hur historien ska utvecklas vidare och sedan gång på gång ge oss fel. Tills vi, när vi slutligen slappnat av och pustat ut och det nästan är för sent, till vår stora besvikelse, ge oss rätt ändå. Men inte för en sekund sitter vi säkra i biofåtöljen.
Och liksom vi åskådare går Mia på nit efter annan men reser sig alltid, borstar av skiten och hittar en ny väg. 17-åriga Katie Jarvis handplockades till rollen sedan hon hittats på en tågstation av en rollbesättare och äger med sin sällsamma närvaro varenda scen. Efteråt känns det otänkbart att Mia skulle ha kunnat gestaltas av någon annan, så innerligt går hon in i sin roll. Och med Kierston Wareing, från Ken Loachs It’s a free world, och Michael Fassbender, från Steve McQueens Hunger, i de viktigaste birollerna blir Fish tank till en skådespelarnas film. Liksom en nervigt levande film. De uppslitande mamma-dottergrälen vibrerar av frustration och missriktad vrede medan en försiktigt försonande dans blir till filmens vackraste, mest gripande, scen.
Just dansen fungerar filmen igenom som ett mänskligt multifunktionsverktyg. För filmens vuxna är dansen antingen fyllelek eller mål för voyeurism – ett legitimt sätt att ta del av unga kvinnors kroppar. För granntjejerna är de kråmande rörelserna exhibitionism och socialt rangordnande. För Mia är dansen en flyktväg, dels i form av ren eskapism för stunden, dels som en väg till ett annat liv, av oberoende och karriärmöjligheter. Hon befinner sig, liksom Sylvia Plaths berömda hjältinna, i en glasbehållare. Men medan Esther Greenwood kämpade för att smälta in bland sina medmänniskor och bli normal, slåss Mia för att göra sin grej, oavsett vad omvärlden anser. Och jag är övertygad om att hon kommer att lyckas, även om nitarna kommer att bli ännu fler.
