Webb-tv
Precious Jones, en 16-årig analfabet, har hela sitt liv varit osynlig.
Betyg: 6 av 6
Hon ser farlig ut där hon vandrar fram på gatorna stor, tjock och arg. Det händer att hon slår till någon som mopsar sig. Men skenet bedrar. Den tuffa ytan är florstunn. Innanför finns en alldeles vanlig flicka med alldeles vanliga drömmar om att bli känd och berömd och få ihop det med en gullig kille. Men hon är också en mycket ledsen flicka. 16-åriga Precious har – trots namnet – i stort sett allting emot sig. Förtryckt och misshandlad av sin mamma, själv mamma till en flicka med Downs syndrom, gravid på nytt och mer eller mindre analfabet. Inte värd ett dugg i omgivningens ögon, men framförallt inte i sina egna.
Filmen utspelar sig i Harlem 1987. I början av 90-talet kom en rad filmer som handlade om livet i USA:s fattiga getton som Boyz in´ the hood och Do the right thing och skildrade det hårda livet för unga svarta män i kriminella gäng. Sällan syntes några flickor till.
Precious utspelar sig i samma miljö men är något så ovanligt som en film med en helt igenom kvinnlig ensemble. I stort sett saknas männen – en realitet i många fattiga svarta familjer. Ett undantag i filmen är Lenny Kravitz i en biroll som sjuksyster.
Filmen är skildrad genom Precious ögon med hastiga klipp mellan fantasier, minnen, drömmar där hon lever sig in i andra människors situation och den fruktansvärda brutalitet hon utsatts för av sin omgivning.
Precious tvingas lämna sin skola för att hon är gravid, men erbjuds specialklass eftersom hon trots allt har visat begåvning. Något som hennes mamma Mary motsätter sig. För så länge flickan lever hemma med sina barn, kan de leva på de socialbidrag hon får. Att Precious mamma inte tar hand om lilla ”Mongo”, som hon uppger, är en annan femma. Mary tillbringar sin dag med en cigarett och en drink framför tv:n medan Precious får laga mat och passa upp på henne under hugg och slag. Här visas inte den mysiga svarta familjen vi brukar se på tv eller på film. Här visas en verklighet för miljoner bidragsberoende människor som inte har möjlighet att leva på något annat sätt.
Vem är egentligen far till Precious barn? Det vill socialassisten Ms Weiss, spelad av en till oigenkännlighet osminkad Mariah Carey, ha svar på. Med dämpad röst ställer hon sina frågor medan hennes svarta ögon avslöjar det hon redan förstått. Hon är lysande.
Det är sällan man möter mödrarna som låter sina barn misshandlas och missbrukas på film eller i böcker. Mónique som Precious mamma är vedervärdig i sitt blinda självförsvar. ”Om hon inte lät mannen få sin vilja fram med sin dotter, skulle han ju lämna dem.” Det är modigt att visa att sådana människor också finns.
Men Precious möter också hennes motsats, lärarinnan Rain som tvingar henne att skriva ned sin berättelse tillsammans med andra flickor i hennes situation i den alternativa skolan Each one teach one. Där finner Precious gemenskap med ett gäng tjejer med verkligt skinn på näsan. Det kan låta idealiserat, speciellt som lärarinnan inte bara är oemotståndligt vacker utan också lyckligt lesbisk. Men det är så Precious ser henne. Det är ingen slump att lärarinnans favoritfärg är purpur, som boken The Color Purple av Alice Walker. Den har en huvudperson som liknar Precious och handlar just om kvinnogemenskap och hur lesbisk kärlek spirar under det manliga vita och svarta förtrycket.
Slutet är långt ifrån rosenrött. Inget säger hur det ska gå för Precious eller hennes medsystrar när de ska ut i verkligheten igen. Men fick jag bestämma skulle hela ensemblen inklusive regissören ha en Oscar.
