Betyg: 5 av 6
Polismannen Cristi (Bucur) skuggar tonåringar som röker hasch. Han tycker att det är ett skitbrott. Cristi vill utreda var drogerna kommer ifrån istället för att förstöra en ung persons liv, men hans chef älskar insatsstyrkor och vill haffa ungdomarna. Det är en simpel intrig som den rumänske Corneliu Porumboiu skickligt nyttjar till att diskutera språk, moral och filmmediets förhållande till tid. Det meningslösa i Cristis övervakande understryks av långa sekvenser med nästan statisk kamera, där han huttrande följer efter ungdomarna på leriga gator.
Det låter kanske som om Polis, adjektiv inte är en skrattfest i samma anda som Porumboius debut 12:08 Öster om Bukarest. Men den absurda dialogen är inte bara kvar, den står i centrum. Filmen genomsyras av språkdiskussioner: en sekvens där Cristi äter ackompanjeras av en poplåt som hans fru lyssnar på. Efter middagen analyserar han sönder låten – vaddå fältet skulle inte finnas utan blomman; vaddå solen skulle inte finnas utan havet? Och får mothugg av skollärarhustrun som förklarar symboliken. Samtalet speglas sedan i en scen där rollerna blir omvända: Cristi hävdar sitt samvete gentemot den paragrafridande chefen, och denne låter honom högläsa de lexikala betydelserna av lag, polis och samvete.
Förutom att det är en fantastisk liten scen – där vi ser luften gå ur Cristi för varje ord – så är det en frågeställning som har bäring i alla samhällen: vad är lagen, hur ska den efterlevas, hur mycket lämnas till polismannens moral? En fråga med flera dimensioner i ett land som för blott 20 år sedan var en diktatur.
