Webb-tv
Mona har just flyttat till stan och nytt jobb. På väg hem från jobbet en dag blir hon vittne till ett bestialiskt mord. Hon blir chockad och skakad men någonting väcks också inom henne.
Betyg: 2 av 6
Kameran smyger i långsamma panoreringar genom korridorerna i ett anonymt kontor i en lika anonym stad. Där arbetar Mona, danska nyinflyttad till Sverige.
Det är något konstigt med Mona. Det syns redan på att hon bär svarta strumpor till vita skor. Hon drar sig undan, vill inte följa med på öl med kollegorna efter jobbet. Istället söker hon sig till miljöer som mörka parkeringshus eller tomma bakgator. Det verkar alltid råda någon sorts halvdager i Roy Anderssonsk stil där hon rör sig.
Manusförfattaren Magnus Dahlström och regissören Kristian Petri har slagit sig ihop för att skapa en psykologisk thriller i Polanskis och Hitchcocks anda. Petris senaste spelfilm var det skickliga relationsdramat Detaljer från 2003 med manus av Lars Norén. Dahlström har skrivit flera starka och otäcka dramer, novellsamlingar och romaner, även om han varit tyst en rad år. Så alla förutsättningar borde finnas för att uppnå målet tycker man.
Sonja Richter fångar fint huvudpersonen Monas skörhet i sitt spända kroppsspråk och stela ansikte. Hennes reaktion när hon hittar en svårt skadad man i filmens början är minst sagt förbryllande.
Ganska snart råkar hon åter bli vittne, denna gång till en dödlig misshandel på en av de övergivna platser dit hon har sökt sig. En seriemördare är efterlyst i staden men polisen vill inte lyssna på hennes upplysningar. Mona slutar att arbeta och börjar följa efter mördaren i smyg, vilket för henne till tomma rangerbangårdar, mörka hamnkvarter och ensliga hus på landet, det vill säga till klassiska skräckfilmplatser. ”Gå inte dit, gå inte dit” vill man som alltid ropa. Allt mycket suggestivt fotograferat av Hoyte van Hoytema i dova färger.
Lika mycket som Mona medvetet stöter bort vissa män tycks hon attrahera andra. En arbetskamrat (Sven Ahlström) förföljer henne. En man (Jonas Karlsson) hon träffar i en kyrka blir hennes vän och kanske något mer. Och snart börjar någon ringa och hota henne på nätterna.
Allt borde med andra ord vara upplagt för en gastkramande skräckhistoria. Men man utvecklar inte dramat utan lassar bara på mer av samma sak. Istället för att fördjupa lägger man till fler och fler frågetecken. Dialogen är dessutom medvetet teatralisk. Repliker som ”Du känner inte mig. Du vet inte vem jag är” faller tunga som stenar. Allteftersom mysteriet tätnar avtar åtminstone mitt intresse för den överspända Mona. Någonstans har man dessutom redan anat upplösningen som trots allt inte känns övertygande.
