Webb-tv
Tio år efter succén med Happiness kommer nu Todd Solondzs efterlängtade uppföljare; Life During Wartime.
Betyg: 4 av 6
Inte om vi får tro Todd Solondzs, som 1998 skänkte världen den i många avseenden enastående filmen Happiness. I dennes dystra universum trevar folk förgäves efter sympatiskt inställde medmänniskor i mörkret. De lyckas aldrig skapa genuin kontakt med varandra och uppnår sällan något annat med sina ansträngningar än dödligt sårande missförstånd. Livet är en sorts ständigt pågående fyllekalas med skarpladdade vapen som ligger och skräpar i lokalen, vapen som tid efter annan råkar bli avfyrade utan att någon riktigt förstod hur det gick till. Hur förlåter man sånt?
Happiness var en stenhård spark med spetsig sko rakt i betraktarens mjuka bukfetma, levererad med ett rent förtjusande och oemotståndligt leende. Här läggs gräll ironi ovanpå tårknipande ömhet och empati i en riktigt svettig dubbelmacka. Osande perversioner frodas mitt inne i normalitetens till synes idylliska, suburbana epicentrum i New Jersey av alla ställen. Alla familjeband spricker, alla förhoppningar grusas. Lägg därtill en slutscen som exploderar i en pubertal upptäckarextas, omöjlig att hantera i en vuxenvärld där fasadunderhållet toppar dagordningen.
Berättelsen följer hur tre systrar, deras föräldrar och bekantingar misslyckas kapitalt med sina relationer. Den ena systern dras till män i marginalen och betalar priset för det, den andra är visserligen vacker och glamorös men oförmögen att etablera något fungerande; istället uppmuntrar hon en helt hopplöst stalker och överenergisk onanist, oförglömligt spelad av Philip Seymour Hoffman. Storasyster Trish tycks däremot ha lyckats åstadkomma den genuina idyllen med stilig man och välartade barn. Problemet här är att hennes man, helylleterapeuten, i hemlighet längtar efter och förgriper sig på småpojkar.
I Life During Wartime gör Solondzs en Oliver Stone, det vill säga: han återvänder till sin mest framgångsrika film i det förflutna och återknyter till skeendet just när en av huvudpersonerna – sexförbrytaren i det här fallet – släpps ut ur fängelset. Men han gör det på sitt alldeles egna sätt. Alla roller spelas av helt nya skådespelare, vilket inte överraskar så särskilt mycket med tanke på att samme regissör en gång (2004) gjorde Palindromes, där huvudrollen spelas av ett helt gäng olika aktriser, så olika varandra som det bara är möjligt.
De tre systrarna fortsätter att sträva efter lyckan på olika vis och med blandade framgångar. Återigen ser det ljust ut för Trish; hon har flyttat till Florida och dejtar en äldre herre som lockar henne genom att först och främst vara så ytterligt normal. Hon upprepar det flera gånger som ett mantra: han är så normal, när de ligger med varandra är det så härligt normalt. Men hållfast idyll är inget man bör räkna med hos Solondzs, just när fåglarna kvittrar som vackrast är risken för en katastrof som störst.
Solondzs konstruerar sina scener på ett intressant sätt: lyfter fram de dialogens tvetydigheter som i vanliga fall lämnas halvt outsagda och driver på så sätt varje situation till dess inneboende och outhärdliga spets. På så sätt gör rollfigurerna sig illa på varandra, inte minst när de vill varandra som allra bäst. Den utsläppte familjefadern rör sig som en vålnad genom de andras tillvaro: bara skräcken för pedofili skapar stor ödeläggelse utan att förbrytelsen för den skull upprepas. Framför allt yngste sonen brottas med problemet med de allvarliga syndernas förlåtelse.
Det mesta är sig alltså rätt likt hos Solondzs, på gott och ont. Fläckvis vibrerar Life During Wartime av en spänning besläktad med Happiness, men i allt väsentligt saknas föregångarens skoningslösa bett i attacken.
