Betyg: 3 av 6
3 Mellan 1949 och 1969 fick i snitt en Åsa-Nisse per år biopremiär, platta bygdefarser, allt slarvigare ”regisserade” av den utskällde Ragnar Frisk.
Att filmerna var populära på landet, hånade i städerna och hatade av kritikerna stämmer väl hyggligt på den dåvarande demografin. Via otaliga tv-visningar har emellertid en viss kult av yngre ”beundrare” växt fram, omfamnande just de företeelser som nämnda hånare och hatare bespottat. Ju plattare desto bättre. Som det står i en Imdb-kommentar: ”Se upp Buñuel, här kommer Ragnar Frisk!” (Se ”Rund pojke sjunger” på Youtube så förstår ni.)
Lite av ett sånt gäng är det som nu har snott ihop skrönan om när Åsa-Nisse hittar olja och en elaking från Skånsk Petroleum kommer till Knohult och stör.
Regissör Boklund har koppling till Hipp Hipp!, för manus står Dorsin och Ulvshammar från Grotesco, på rollistan finns idel svensk komikerelit.
I korta stunder är detta ett svenskt svar på brittiska Comic Strips Enid Blyton-parodi Five go mad in Dorset. I andra stunder vill det sig bara inte.
Här finns härliga bisarrerier som ett skånskt styrelsemöte, kantat av ål, spiddekaga och rotvälska och en vild älgjakt som slutar på galoppbanan (där älgen slår favorittippade Hamburger Tomorrow med en noslängd). En oljetwist är också kul, fint modellerad på originalens jönsiga artistframträdanden.
Johan Glans glänser. Men ofta får filmens betydliga talang otacksamma uppgifter som går ingenstans. Ibland är man snubblande nära det smaklösa med några obscena trädgårdstomtar (såg jag rätt?!) som praktexempel.
Man anar en massa idéer, ett väldigt klippande och klistrande, en del scener som inte borde utgått och en del som borde slängts åt Häcklefjäll och inte Knohult till.
Men det är ändå mycket roligare än både Späck och Göta kanal. Jag ser faktiskt gärna en uppföljare, fast bättre.
