Betyg: 4 av 6

Den infallsrike science fictionförfattaren Philip K Dick brottades en hel del med religiösa idéer av fantasifull natur. Han levde också periodvis i kännbar närhet av den paranoida psykosen. Dessutom hade han en rätt speciell humor.

När den regidebuterande George Nolfi bygger om och kraftigt utvidgar en av Dicks noveller från tidigt 1950-tal, blir resultatet en märklig och sevärd genrehybrid där existensfilosofiska resonemang om slump och fri vilja möter en älskvärt söt romans och där kärleken kämpar mot mardrömslika odds i en form hämtad från Hitchcock-trhillern. Dessutom lyfter filmen detta med spring i dörrar till en helt ny nivå. Har man bara rätt hatt på sig, öppnar sig svindlande genvägar från var som helst till vart som helst i New York: från en kulvert någonstans till Yankee Stadium eller Liberty Island, exempelvis.

Matt Damon är David Norris, en löftesrik och ambitiös politiker med en beklaglig tendens att förlora val på grund av obetänksamhet. Efter att ha tappat en stor ledning och misslyckats med att ta sig in i senaten, möter han, just innan han ska tillkännage förlusten, till synes av en slump, den spefullt förföriska Elise, spelad av Emily Blunt. Följden blir att han håller ett helt annat tal än det han hade förberett. Plötsligt ligger vägen öppen för en come back.

Men Elise är försvunnen. Och när de två sedan stöter ihop på bussen, visar det sig att Ödet – som här administreras av en prydligt kostym- och hattklädd kader av nitiska tjänstemän – har bestämt att de till varje pris ska hållas åtskilda. Att trotsa denna gudomliga myndighet är förenat med allvarlig risk.

Utan att vara någon stor eller djuplodande film, håller The Adjustment bureau sina många bollar i luften med avspänd elegans. Den hittar en lekfullt tvetydig ton som är lika funktionell som den är njutbar. Och Damon och Blunt gnider repliker mot varandra så att det stundtals står ett gnistregn kring attraktionen dem emellan. Faktiskt.