Betyg: 3 av 6

Det var något speciellt med Twilight. Den första filmatiseringen av Stephenie Meyers vampyrsvit träffade mig rakt i hjärtat med sin blandning av ung passion, spänning och hisnande naturbilder.

Här fanns en skönt avig hjältinna i 17-åriga Bella, som flyttar från hålan Forks och blir kär i den mystiske Edward. Han visar sig vara vampyr, och skildrades oblygt som sexobjekt med snövit hy.

Regissören Catherine Hardwicke lyckades med den svåra balansen mellan tonårsvardag och romantisk fantasy. New moon med Chris Weitz vid rodret, skiljer sig egentligen inte så mycket från Twilight i stämning och stil.

Men det är ändå något som fattas. Kanske kan man bara bli så där förälskad en gång, och när Bella återigen stirrar hjälplöst in i Edwards guldbruna ögon känns det inte längre lika spännande. Känslorna fäster inte riktigt, Meyers överspända Harlequinstil tar över.

Det finns andra problem med filmen. I böckerna är Bella en klumpig och osäker figur, men Hardwicke gjorde om henne till trumpen rebell. I New moon får den låga självkänslan fullt spelrum och jag får rysningar av obehag när hon bedyrar sin kärlek till Edward med orden ”jag är ingenting”.

Men så hör jag inte heller till målgruppen. Som blyg 15-åring hade jag älskat den här filmen, älskat att Bella trotsar döden för att få se Edward igen, älskat att han är ung och vacker som en 17-åring men med ett sekels erfarenheter, älskat att se hur Bella får välja mellan honom och den lika mystiske Jacob.

Vid 15 skulle jag förmodligen ha gett New moon toppbetyg och tillbringat vintern i ljuva dagdrömmar. Istället blir filmen en brysk påminnelse om att man bara är 15 en gång, och att det i mitt fall var nästan två decennier sedan.