Betyg: 3 av 6

Personligen brukar jag lämna simhallens bastu om det babblas för mycket. Jag vill, liksom tillsynes de flesta omkring mig på de heta lavarna på Eriksdalsbadet, ha en stunds ensamhet och kontemplation. Andras skönhetstips, lägenhetsreparationer, dagiskonflikter, läsupplevelser och kroghistorier stör. Men det är inte av den anledningen jag inte förförs av en dokumentärfilm om bastande, pratande män.

Filmarna Joonas Berghäll och Mika Hotakainen delar sauna med ett tiotal finska karlar som alla har starka historier ur sina liv att berätta. I Helsingfors möter vi hemlösa som tipsar om sovplatser och militärer som tjänstgjort i Afghanistan, långt norrut en man vars bästa vän är en brunbjörn och en senig gamling i en kåta.

Vi får höra om despotiska styvfäder, längtan efter en dotter som förlorats i vårdnadstvist, mardrömmar efter en olyckshändelse med dödlig utgång, lyckan över ett nyfött barn och vikten av att massera sin kvinna.

Det är många gånger rörande, ibland berörande, emellanåt dråpligt. Ändå värjer jag mig mot filmens manipulativa drag. Scenerna är så uppenbart arrangerade, berättelserna så uppenbart efterfrågade och landskapsvyerna så uppenbart turistsköna.

Jag ska drabbas av skörheten hos dessa stora starka karlar, bevekas av kontrasten mellan deras ofta enorma kroppshyddor och deras röster som brister vid svåra minnen och salta tårar som blandas med svett. Jag ska fundera över diskrepansen mellan den traditionella bilden av den känslokarga, tystlåtna finländaren och dessa människor med uppenbart behov att prata av sig.

Men nej – det blir för mycket, alltför buljongtärningskoncentrerat. Saunasituationen – hettan, nakenheten och förtroligheten – är tveklöst ett spännande uppslag till en dokumentär om män och känslor. Men jag tror att en annan metod, mer fluga-på-väggen-aktig, där samtalet får flyta på naturligt och de starka berättelserna varvas med vardagsbabbel, just à la Eriksdalsbadet, skulle ha gjort en mycket bättre film.