Betyg: 3 av 6

När finansmannen Gordon Gekko i en berömd scen i Wall Street håller brandtal till penningbegärets lov, har han rätt. Syftet är att trimma bort alla de tyngande trivselkilon som företaget under åratal av svagt ägande har samlat på sig. Med ögat stadigt på pengarna ska konkurrenskraften återskapas.

Alla som kan räkna ser poängen i detta. Marx och Engels var, till exempel, fyllda av vördnad inför det välstånd som marknadskrafterna hade åstadkommit. Detsamma gäller Oliver Stone, som inte är någon Michael Moore. Wall Street är en moralitet om de farliga frestelser som uppstår när finansbranschen börjar dominera det näringsliv den var tänkt att tjäna.

Problemet är de olagliga genvägarna. Gekko är den skrupelfrie uppkomlingen, en Gatsby och Mefistofeles i en och samma karismatiska gestalt, som lockar den naive mäklargröngölingen i fördärvet. Och det som främst gör Wall Street så lyckad, är den symmetri som råder mellan affärer och privatliv. Dramatiken rör sig framåt på alla fronter samtidigt.

I den nya filmen är det mer komplicerat. Nu handlar det om bubblor, och dessa uppstår ju på grund av systemfel. Man kan tjäna stora pengar på att blåsa stora bubblor utan att begå minsta olaglighet. Ingen behöver vara ond; det handlar om en lång serie kortsiktigt rationella beslut som till slut orsakar stor ödeläggelse.

Av sådant är det svårt att göra engagerande filmdramatik, och Oliver Stone försöker egentligen inte heller. Symmetrin mellan berättelsens olika plan är borta. Visst gör det ont när bubblor brister – här kraschar inledningsvis ett bolag som liknar Baer Sterns och Lehman Brothers – men denna nya film skulle utan alltför stora ingrepp kunna utspela sig när som helst. Den bristande bubblan fungerar mest som en färgstark fond för Gekkos revanschism och familjedispyter. Det ena är inte närmare kopplat till det andra och Stone går aldrig in på några teknikaliteter.

Gekko, dömd för insideraffärer och diverse annat smått och gott, har alltså kommit ut ur fängelset nu. Själva frigivningen är en ljuvlig sekvens. Bland de återlämnade tillhörigheterna finns en mobiltelefon från 1980-talet, stor som ett strykjärn. Limousinen som kör upp framför porten är inte ämnad för honom, utan för en blingig ghettogangster. Han står där övergiven. Det är nya tider.

Hans dotter vill inte veta av honom, medan hennes pojkvän, som råkar vara en mäklargröngöling i behov av en mentor, är motvilligt fascinerad. Men Gekko får aldrig en tydligt definierad funktion i detta nya sammanhang, hans sarkasmer saknar precision (för att inte tala om trovärdighet), och de olika konflikterna kuggar aldrig riktigt i varandra. Här finns en del imponerande muskulöst filmberättande, men helheten förblir oformlig och ofokuserad.