Betyg: 3 av 6
Charles Lutwidge Dodgson älskade små flickor. Han älskade att fotografera dem, gärna avklädda. För att få dem att sitta stilla under den långa exponeringstiden – vi talar om mitten av 1800-talet – brukade han förströ dem med sagor, verser och andra upptåg. De små flickorna älskade i gengäld både underhållningen och den vänligt respektfyllda uppmärksamheten.
Eftermiddagen den 4 juli 1862, under en båttur på floden, berättade Dodgson (som kallade sig Lewis Carroll när han skrev i tidningarna) något alldeles extra för sina favoritflickor, systrarna Liddell: sagan om mellansyster Alice och de äventyr hon upplever efter att ha följt efter en beskäftig kanin ner i ett hål i marken. Alice själv blev så förtjust att hon tjatade till sig ett löfte om att sagan skulle bli bok. Och resten är litteraturhistoria.
Alice och Tim Burton ser på papperet ut som ett giftermål välsignat i himmelen. Vem vore, med tanke på filmer som Edward Scissorhands och Kalle och chokladfabriken, bättre lämpad att hantera nyansrikedomen i böckerna om Alice och samtidigt förhöja det hela med stilistiska accenter av sotigaste svärta?
Men Burton har gjort något helt annat, har tagit sig smått svindlande friheter med materialet. Det mest iögonenfallande är Alice själv. Hon spelas här av Mia Wasikowska, som är på alla sätt fantastisk i tv-serien In treatment. Det vore sensationellt spännande att se henne i nästan vad som helst, men inte i det här. Av det enkla skälet att hon är 20 år gammal.
Dodgson/Carroll förblev på många sätt ett barn livet igenom, för honom var barndomen det förlorade paradiset, för alltid förgyllt av skimrande förtrollning. Förklaringen till att hans intensiva umgänge med små flickor sällan eller aldrig sågs som något stötande var helt enkelt att dessa var just små. När de gled in i tonåren blev de honom främmande och han tappade intresset. Carrolls och Alice-böckernas ämne är det oförstörda och begåvade barnet förflyttat till en sällsam miljö, en viktoriansk vuxenvärld med sagolik twist, styrd av konstiga konventioner och nyckfullt godtycke.
Men Burtons Alice är alltså giftasvuxen. I den nykonstruerade ramhistoria som omgärdar äventyren nere i kaninhålet ställs hon inför ett frieri från en jönsig aristokrat. Familj och omgivning förväntar sig att hon väljer en livslång komfort lika trygg som tråkig. Den hastigt improviserade utflykten till Underlandet blir då en studieresa för förkovran i girl power. Alice återvänder till verkligheten med stärkt självförtroende, redo att möta tillvarons utmaningar som orädd entreprenör.
Och problemet är då inte i första hand att Tim Burton och hans manusförfattare Linda Woolverton siktar in sig på alldeles för gamla flickors våndor på tröskeln till det vuxna dödsriket och på så sätt helt missar poängen med Alice. Nej, det verkligt allvarliga är att de saknar känsla för det som gör böckerna så otroligt roliga: det godmodigt drömska, det nonsenskomiska helt utan pedagogiskt ärende, det virtuost lekfulla.
Visst glimtar det till på sina ställen, det saknas inte visuell pyroteknik, men Burtons Alice är i grunden ett stycke mekanisk och moraliserande fantasyaction av ordinärt Harry Potter-snitt. Och det är faktiskt inte ok.
