Betyg: 3 av 6

Det är antagligen bara en olycklig slump att påsarna med sponsorpresenter på galapremiären av Metropia innehåller schampo från ett multinationellt företag. Men det ger onekligen en extra dimension till filmen när jag ser hur många av dem som ligger kvar på golvet efter visningen. Ett mjällschampo spelar nämligen en inte särskilt smickrande roll i Tarik Salehs långfilmsdebut – i den blåa sörjan döljer sig organiska mikrochip som skurkaktiga kapitalister använder för att kontrollera människors tankar.

Metropia utspelar sig i en snar framtid, där oljan har tagit slut och människor reser i ett tunnelbanenät som sträcker sig över hela Europa. Företaget bakom tunnelbanan, Trexx, styr och ställer som de vill och har till och med förbjudit cykling – en i och för sig inte särskilt lockande aktivitet i en värld av förfallna byggnader insvepta i en grå dimma. Roger (Gallo), en telefonförsäljare med kärlekstrubbel, dras genom röster i sitt huvud in i en konspiratorisk härva som involverar en femme fatale (Lewis) och chefen för tunnelbanan (Kier).

Metropia är på många sätt en udda film, något som inte bara beror på de snygga verklighetstrogna animationerna. Den är långsamt berättad, med en omsorgsfull fokusering på detaljer som tycks födda lika mycket ur en vilja att briljera som för att skapa stämning. Men den mikroskopiska detaljkänslan, Krister Linders vemodiga elektroniska musik och långsamheten skapar så småningom ett suggestivt sug.

Att använda tunnelbanans värld – troget återgivna stationer från Paris, Berlin och Köpenhamn – är dessutom ett bra grepp; som underjordiskt väsen gör den sig utmärkt i dystopier.

Det stora problemet med Metropia är att karaktärerna, som i handlingen har ett myller av känslor, rent visuellt förblir uttryckslösa. Deras överdimensionerade huvuden som flyter ovanpå kropparna uppfyller en gammal animationssanning: när animerade figurer har för mänskliga ansikten blir de möjligen snygga men väldigt snart tråkiga eftersom vi börjar avläsa dem efter mer nyanserade uttryck än seriefigurens uppspärrade ögon.

Filmens kritik av Fästning Europa och ägarkoncentration är heller inte särskilt originell – porträtten av mäktiga konspirerande män är ibland så klichétyngd att den blir pinsam. Ingen orkar väl med ännu en illitterat Texasman?

Men bevisligen är den osunda makt detta medför ständigt aktuell och värd att påminna om – vare sig det gäller tunnelbanedrift eller biografmonopol.