Webb-tv
Innovative regissören Spike Jonze samarbetar med hyllade författaren Maurice Sendak för att göra en av de mest älskade böckerna till film i TILL VILDINGARNAS LAND, en klassisk berättelse om barndom och platser vi tar oss till för att förstå den värld vi lever i.
Betyg: 6 av 6
Inför filmatiseringen av Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land hördes tveksamma röster, bland dem Spike Jonze, som undrade om den gick att adaptera. Ett verk som sedan 1963 har älskats intensivt – men också kritiserats för att det skulle uppmana till vilt beteende – kan upplevas som något definitivt.
För mig har styrkan i boken tvärtom varit dess öppenhet. Berättelsen om Max som iförd vargdräkt busar, skickas i säng, reser till vildingarnas land och blir kung – för att i slutet åka hem till sin varma middag – består av 17 illustrationer och 200 ord. Det öppnar för tolkning, vilket är precis vad Jonze tillsammans med författaren Dave Eggers har gjort: Max har nu en tonårig storasyster, en frånvarande pappa och en hårt arbetande ensamstående mamma.
Här finns ingen gullifiering av barndomen (det enda gulliga är ljudspårets gitarrspröda indiepop). Filmen har en rå realism som måste ha gett bolagsbossarna magknip inför målgruppslanseringen. En hundjakt skildras med vild handhållen kamera; bråket när Max vill ha uppmärksamhet framför mammans nye pojkvän har en chockerande direkthet. Och en fantastisk gråtscen, när storasysterns kompisar mosat Max igloo, är hjärtskärande tyst – en förkrossad pojke som med öppen mun, snorig näsa och blöta ögon ser hur hans älskade syster inte lyfter ett finger till tröst.
Realismen bär över till vildingarnas land. Jonzes gör-det-själv-estetik – som synts i musikvideor och långfilmer – kommer till sin rätt i gestaltningen av Sendaks vildingar som regissören med hjälp av kända röster gjort individer av. De är skitiga, pälsen tovig, klorna vassa, ögonen uttrycksfulla, rörelserna klumpiga. Det är en påtaglighet som har mer gemensamt med gamla tiders dockanimationer än dagens digitala horder.
Samspelet mellan Max och vildingarna präglas av lek men visar hur det vi vuxna kallar för lek innehåller allvar, hur barn lär sig konflikt– och ansvarshantering. Nej, det är inte lätt att vara kung över en trulig skock vildingar – eller del av en familj.
Resultatet kan inte beskrivas som annat än ett mästerverk: en underhållande, känslig, vacker film som får dig att gå i barndom och samtidigt aktivt och otvunget tänka på din roll som förälder. Det är unikt.
